Jason Moran fick publiken på fötter

JasonMoran2

Jason Moran´s Fats Waller Dance Party
Kulturhuset Islands Brygge, Copenhagen Jazz Festival,Köpenhamn 7 juli 2015

Pianisten, kompositören, sångaren och orkesterledaren Fats Wallers (1904-1943) låtar ansågs originella och ibland bisarra, ofta innehöll de en stor dos ironi. Waller var en virtuos och en entertainer på en och samma gång. Flera populära artister lät sig influeras av Waller, här hemma bl a Charlie Norman och Povel Ramel, men även Beppe Wolgers var en stor beundrare. Den nu 40-åriga amerikanska pianisten Jason Moran har också han låtit sig inspireras.

På Morans senaste album på Blue Note All Rise: A Joyful Elegy For Fats Waller (se rec. OJ nr 2 2015) hyllar Moran den färgglada legenden genom att bryta ner, förnya och stöpa om låtarna och ge dem en ny, fräsch, modern dräkt.

JasonMoran1

 Wallers låtskatt är en perfekt grogrund för Morans musikaliska idéer. För att hylla ikonen Waller kom Moran till Kulturhuset Islands Brygge i sällskap med sångerskan Lisa Harris, trumpetaren Leron Thomas, basisten Tarus Mateen (från Morans trio The Bandwagon) och trummisen och slagverkaren Charles Haynes.

Waller var känd för att kommunicera med lyssnarna medan han framförde sina nummer – det lyckades även Moran med under sin konsert. Redan i andra låten förvandlades hela ytan framför scenen till en dansbana för danslystna, jitterbuggälskande par. Kapellmästaren själv klev vid ett flertal tillfällen i ren eufori ner från scenen och deltog i dansen. Fats Waller Dance Party-projektet startade redan 2011 som en föreställning där pianisten Jason Moran och sångerskan Me’shell N’Degeocello samarbetade och där dans var en viktig ingrediens.

Utomhus
Jason Moran (bakom masken) tog del i dansen framför scenen.

Musikaliskt rörde sig kvartetten – precis som på plattan – i en vibrerande och effektiv mix av blues, swing, modern jazz och neo-soul som gjorde sig ännu mer levande i livesituationen. Resultatet blev dock lite skiftande: även om musiken hela tiden var rytmiskt laddad och framförd med en avancerad harmonik i botten, infann sig ändå ett slags rutin i spelandet.

Den avväpnande nerv som genomsyrar skivan var mer eller mindre ohörbar. Kanske berodde detta på att studioversionerna från albumet var betydligt mer utdragna nu när de framfördes live. Variationsrika omtolkningar av evergreens som Honeysuckle Rose, Lulu’s Back In Town och Ain’t Misbehavin’ framfördes, men det var först i slutet av andra set i konserten som Moran fick visa prov på vilken enastående pianist han är.

På mästerliga solopianostycket Handful of Keys utgick Morans virtuosa spel från Wallers välkända pianostil stride som han skapade på 20- och 30-talen. Här fladdrade även en annan av Morans inspirationskällor, Maurice Ravel, förbi i tankarna. En ytterligare höjdpunkt på Islands Brygge var Yacht Club Swing vars komplexa, polyrytmiska touch steg i intensitet och mynnade ut i en snabb rumba som understöddes skickligt av Moran på Fender Rhodes och Leon Thomas på läcker, sordinerad trumpet.

Sångerskan Lisa Harris mer soulbottnade röst fungerade bra i denna formation, såsom i en funky tolkning av Honeysuckle Rose. Det var som det oftast är med Moran – oavsett om han jobbar i duo med pianokollegan Robert Glasper eller med mångåriga samarbetspartnern, saxofonisten Charles Lloyd – att han lyckas ta en repertoar som annars pekar i många olika riktningar och göra om den till en sammanhållen helhet.

Text: Patrik Sandberg
Foto: Lasse Seger