Bengt Hallberg: At Gyllene Cirkeln

Dragon DRCD 429 / Border / Tid: 42 min.
Bengt Hallberg p, Lars Pettersson b, Sture Kallin dr. Insp. Gyllene Cirkeln, Stockholm 29-30 dec 1962.

Jag försöker lyssna utan att vara styrd av historien och inlärda kunskaper. Vi tar bort platsen, tiden, namnet, och kliver in i musiken som det vore en tidigare okänd inspelning. Vad hör jag? En pianotrio där pianisten utan tvekan är i centrum, basisten och trummisen är tysta långa stunder och hamnar i skymundan. Det är inspelat live, folk småpratar och äter i bakgrunden. Bestickljuden stör dock inte utan förstärker atmosfären. Det känns spontant, musiken trivs, är allt annat än blygsam, tar för sig, men är samtidigt avslappnad. Två låtar är enkla att känna igen, Thelonious Monks Round Midnight och standardlåten Willow Weep for Me. Jag tänker 50-tal och 60-tal, men vet ju det, fast ändå, det hörs, kan inte vara senare. Pianisten är präglad av äldre tider och rör sig lekande lätt mellan teman, melodier, oftast med sväng, påhejad av basen och trummorna. Sista låten är kanske mest intressant, lika impressionistisk som expressionistisk, händelserik musik, nästan våldsamma temposkiftningar.

Förkunskaperna trycks fram igen. Det är Bengt Hallberg (piano), Lars Pettersson (bas) och Sture Kallin (trummor), inspelat på den berömda jazzklubben Gyllene Cirkeln, ABF-huset i Stockholm under två decemberdagar 1962. När Metronome gav ut skivan 1963 hade sex timmar musik från dessa två kvällar skurits ned till en lp. Historien och fakta kan vara i vägen, men här är det snarare tvärtom – Bengt Hallberg, viktig musiker i svensk jazz, som kastade sig mellan stilar och genrer, från Lill Babs till Karin Krog, från Nalle Puh till Lars Gullin – är i sitt esse; han spelar, obekymrat, leende, och jag undrar vilka låtar som mer framfördes de där kvällarna mellan jul och nyår för så många år sedan.

Det roliga med skivan är att höra känslan, improvisationerna, det självklara svänget, i Bengt Hallbergs pianokonst. Inledande Gyllene Cirkeln känns som en signaturmelodi, tolkningen av Round Midnight är ljuvlig, liksom Willow Weep for Me som ju mest har varit en låt för stora sångerskor att bita i, men som även till exempel Monk gjorde. Dinah, som kommer sist på skivan, skriven i mitten av 20-talet, spelade Hallberg in flera år tidigare, Cirkelnversionen är mer än dubbelt så lång och det allra bästa exemplet från skivan på hur han utvidgar en känd låt i en katt-och-råtta lek med melodin. Varför han valde att tolka en operettdänga, Im Chambre Separe, är något suspekt, men han hittade något där, som passade in i restaurangmiljön. De egna kompositionerna känns nästan som standardlåtar (i positiv mening), både Morning Party och Rubato Blues har något tidlöst över sig. Är det viktigt i lyssnandet att skivan spelades in på Gyllene Cirkeln? Nej, inte ett dugg. Men den får en viss aura.

PM Jönsson