Geoff Wills: Zappa and Jazz – Did it really smell funny, Frank?

zappaandjazz

Matador, 173 sidor.

Frank Zappa och jazzen! För alla som reflekterat över Zappas musik har detta förhållande förr eller senare dykt upp i tankarna. Å ena sidan sade han sig ogilla jazz, å andra sidan är de jazziga inslagen självklara i hans musik. Så också 1973 när skivan Roxy and Elsewhere spelades in och Zappa kläckte den klassiska kommentaren: ”jazz is not dead… it just smell funny”. Zappa har också uttryckt att jazz saknar passion och att han aldrig var involverad i den. Men hur går detta ihop?
Frank_Zappa_1973_2I Zappa and Jazz – Did it really smell funny, Frank? undersöker psykologen, musikskribenten och tidigare musikern Geoff Wills detta förhållande. Han tror helt enkelt inte på Zappas negativa utsagor om jazz. Så lite lustigt blir det när han ska överbevisa objektet i fråga som i intervju efter intervju säger att jazz inte är något för honom, han gillar den helt enkelt inte… Samtidigt har Wills en poäng, för jazzen finns ju där! Eller som pianisten George Duke uttrycker det i en citerad intervju: ”för mig var det intressant hur han alltid var så förtegen om jazz, och på samma gång, fanns jazzen överallt runtomkring honom”. Och det gjorde den! Det är också en av behållningarna med boken, man får jazzinslagen uppradade från de första inspelningarna 1960 i Cucamonga, Kalifornien dit han kommer för att spela in ”some jazz” till den sista turnén 1988.
Det hade dock varit intressant om Wills grävt ner sig lite mer i varför Zappa sade som han gjorde. Nu blir det ganska kortfattat om hur han och familjen ofta flyttade när han var ung grabb, hur han retades för sitt italienska påbrå, och hur han var antitesen till idealbilden av den amerikanske pojken, smal och sjuklig som han var, med finnar och mustasch. Han kom att hata skolan och allt vad etablissemang stod för. Pricken över i:et kom när han 1965 falskligen blev anklagad för att ha spelat in en pornografisk film och fick sitta i finkan i tio dagar. Allt detta gjorde Zappa till en klassisk outsider som hatade allt etablerat enligt Wills. Och varför inte då även jazzetablissemanget?
Hans första kontakter med jazz var heller inte särskilt goda. Han gillade inte snobbismen hos jazzdiggarna i San Diego i mitten av 50-talet. Och Charlie Parker förstod han sig inte på. Det hindrade honom inte från att fördjupa sig i musiker som Charles Mingus, Oscar Pettiford, Thelonious Monk, Eric Dolphy och andra, det vill säga inte de vanliga jazznamnen vid den tiden. Och Zappas första inspelningar var klart jazzinspirerade, som hans Never on Sunday från 1961 (senare Take your Clothes off when you Dance) som är straight-ahead jazz. Tretakten, eller jazzvalsen, gör sitt inträde vid den här tiden och återkommer ofta framöver i låtar som The Idiot Bastard Son, Twenty Small Cigars, RDNZL med flera. Och när han spelar in musiken till westernfimen Run Home Slow 1963 finns det enligt Wills ett avsnitt som har klara influenser av Miles Davis à la Sketches of Spain. På debutskivan Freak Out från 1966 listar han dessutom en mängd personer som inspirerat honom, bland jazzmusikerna finns Roland Kirk, Mingus, Bill Evans, Cecil Taylor och Dolphy.
Spännande nog jämför Wills dessutom Zappa med Duke Ellington och Miles Davis, inte musikaliskt dock. Ellington i det att han bildade sitt eget musikförlag och efterlämnade en extensiv diskografi samt rev ner murarna mellan populärmusik och den ”seriösa” musiken. Miles Davis i det att han öppnade upp för många fantastiska musiker. I Zappas fall exempelvis Jean-Luc Ponty, Chester Thompson, bröderna Brecker, Don Preston, George Duke, Vinnie Colaiuta, Chad Wackerman, Steve Vai, Ian Underwood, bröderna Buzz och Bunk Gardner. Wills tar också Zappas massiva användande av jazzmusiker – ”those goddamn jazzguys” som han motsägelsefullt kallade dem i intervjuer – som intäkt för hans jazzinfluenser, så till den grad att det ibland blir lite tråkigt att höra alla namn. Visst har det betydelse att personer som Ernie Watts, Shelly Manne och en mängd andra som spelat med Don Ellis och Stan Kentons orkestrar även spelade med Zappa. Det betyder dock inte att Zappas mycket särpräglade musik – eller delar av den – behöver vara just jazz, kanske var den bara så avancerad att det krävdes skickliga musiker som även kunde improvisera för att framföra den, vilket jazzmusikerna kunde till skillnad från de klassiskt utbildade musikerna (som var en annan grupp som var utsatta för Zappas sarkasm). Samtidigt ska nämnas att Zappa även hedrade en del jazzmusiker, hans råd till dem som skulle lära sig spela gitarr var att lyssna på Wes Montgomery samtidigt som Cecil Taylor var den som skulle studeras av blivande pianister.
zapparoxyelseAtt Zappas musik var fylld av jazzinslag visar Wills tydligt. Kanske var det tydligast under det sena 60-talet och den första halvan av 70-talet med frijazzinspirerade solon, samarbetet med Jean-Luc Ponty kring King Kong som gavs ut på World Pacific Jazz, och den begynnande jazzrocken. Det är dock intressant att Wills tonar ner album som Hot Rats betydelse i ett jazzrocksammanhang. I detta avseende lyfter han snarare fram Waka/Jawaka och framförallt Grand Wazoo, båda från 1972, som han talar om som orkestermusik med jazzrockkänsla. Det nya bandet med George Duke från det tidiga 1973 tar ytterligare steg i denna riktning och manifesteras med den gemensamma turnén med Mahavishnu Orhestra i maj samma år. Och sedan det fantastiska albumet Roxy and Elsewhere. Här fanns jazzen närvarande, om än inte i allt gruppen gjorde. Som alltid var Zappas musik genreöverskridande och obestämbar.
Men det slutar inte där, även i hans senare musik finns jazzen tydligt närvarande – och hans minst sagt svala muntliga förhållande till den. Ta bara hans sista band, det han turnerade med under 1988, ett elvamannaband med fem blåsare. Wills menar till och med att den övergripande jazzkänslan är större i detta band än i något annat av hans tidigare. Ändå kan Zappa inte hålla sig från att driva med jazzen, inte minst då han döper livealbumet från turnén till Make a Jazz Noise Here.
Men varför Zappa gärna drev med jazzen får vi inte något riktigt svar på i denna bok. Däremot har Wills gjort ett gott arbete i att visa att jazzen trots allt har haft sin givna plats i hans musik.

Magnus Nygren

Har du Spotify? I sådant fall kan du lyssna på en spellista med jazzinfluerad Zappamusik som vi satt ihop här.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.