Ystad: Festivalen ska utvecklas ytterligare!

Jan-portratt

För att vara initiativtagare och högst ansvarig för programutbudet samt dessutom en av huvudsolisterna är Jan Lundgren närmast oförskämt fräsch och avspänd, när vi träffar honom för en sammanfattning av den fjärde internationella jazzfestivalen i Ystad.

Att kunna räkna in drygt 6 000 betalande till 32 konserter under fyra dagar är förstås en stor framgång.

– Självklart är jag nöjd, årets festival är helt okej, men faktum är att vi räknar med att bli ännu bättre nästa år.

Så talar en person som har hungern och skaparkraften i behåll, trots alla framgångar såväl musikaliskt som organisatoriskt.

Vad gäller det organisatoriska vill Jan Lundgren betona att samarbetet med Tomas Lantz, förre kommunalrådet och nuvarande VD för Ystads Teater, har varit en avgörande faktor för framgångarna.

Att skapa ekonomiska förutsättningar med sponsorer och kommunala samarbetspartners, förutom det grundläggande förlusttäckningsbidraget från statliga Musik i Syd, hade inte varit möjligt utan Tomaz Lantz. Inte att förglömma de nära hundra (!) frivilligt och ideellt arbetande volontärerna, som fixat allt från artisttransporter till biljettrivning.

Men när det kommer till att välja bland hela det enorma utbud av svensk och internationell jazz av varierande slag, då är Jan Lundgren omutlig.

– Faktum är att jag agerar en smula diktatoriskt när det gäller artisterna. Jag får förstås mängder av förslag och tips, men har valt att gå helt efter mitt eget huvud.

Svaret är rakt och går inte att misstolka. Vägledande för Jans festivalkoncept är att det ska finnas tunga internationella namn i kombination med många inhemska etablerade musiker, gärna av legendarisk kvalitet. Detta ska sedan matchas av ung svensk och oetablerad jazz, som ska ha sin chans att nå ut till en ny publik.

JanIPublik

Många i den svenska jazzeliten vill få möjlighet att återkomma år efter år till Ystadfestivalen, men enligt Jan Lundgren är det inget han kan garantera.

– Den enda som har den förmånen är faktiskt bara jag själv, säger han med ett stort och fullkomligt ogenerat skratt.

Tja, har man lyckats med bedriften att dra igång en stor och framgångsrik festival i sydligaste Sverige och sätta Ystad på den internationella jazzkartan, då kan man väl få vara med och lira också? Speciellt om man är en av landets främsta jazzmusiker. Av årets utbud minns Jan Lundgren gärna Hugh Masekela, Kenny Barron och Tom Harrell.

– Tom Harrell, säger han drömskt, ungefär som Lester Young.

För den oinvigde kan detta låta kryptiskt. Lester Young, död sedan länge, spelade ju tenorsaxofon, medan Tom Harrell trakterar trumpet och flygelhorn. Men den som känner Lester Youngs oförfalskade musikanteri, där tonen, melodin, svänget och skaparkraften alltid står i centrum, förstår exakt.

Några nyheter inför nästa år? Jan Lundgren svarar att det finns redan riktigt spännande tankar som ligger och gror. Dock inget han kan avslöja redan nu.

– En sak är klar, nämligen att jag själv ska få en assistent som hjälper mig med bokningarna. I dagens jazzvärld arbetar alla större artister med agenter och det är slitigt och tidskrävande att sköta förhandlingarna. Jag vill få mer tid att utveckla den konstnärliga delen av mitt varande.

 

Text: Leif Domnérus
Foto: Nilla Domnérus