Ystad: Musikalisk mångfald i makalös miljö – Del 3

Rigmor-Elise-Olle

Söndag. Festivalens fjärde och sista dag bjuder på fortsatt gassande sol och ljummen vind. På väg i Ystads gränder, något sen till förmiddagskonserten på Per Helsas Gård hörs en röst; så välmodulerad, smidig och himmelskt vacker att det bara måste vara Rigmor Gustafsson.

Triokonserten hon gör med radarparet Elise Einarsdotter vid klaviaturen och Olle Steinholtz kontrabas bygger på temat Love Makes the Changes. Rigmor framför denna Michel Legrandmelodi med must och märg i rösten, jordnära och fräckt. Men så är låten också en blues, en av de få som ingår i Monsieur Legrands låtskatt.

Rigmor

Kontrasten är medveten och påtaglig, när trion bjuder på del av Elise Einarsdotters tonsatta svit Songs of Hope, med poesi av bland andra Tomas Tranströmer. Rigmor sjunger med perfekt diktion och felfri intonation om fjärilar och livsgåtor, medan Elise spelar skimrande vackert på pianot och Olle Steinholz gungigt och med fylligt sound ser till att både rytm och grundtoner hamnar på exakt rätta ställen.

Ännu en kul variant bjuds när Rigmor sjunger standardlåten It Could Happen to You med svensk text. Elise mellanpratar charmigt och påpekar att efter denna tidiga konsert hinner man ju faktiskt också med att ta sig ett havsbad. Vi följer hennes råd och kan konstatera att vågorna vid Ystadkusten är både höga och salta samt att sanden är ymnigt förekommande.

Champian-3 

Lunchkonserten på snofsigt fina Ystad Saltsjöbad bjuder på en rejäl överraskning. Blott 27-åriga amerikanska Champian Fulton visar sig vara en fullfjädrad entertainer, såväl vokalt som pianistiskt. Tillsammans med följsamt understödjande Kenji Rabson och Joe Strasser på kontrabas och trummor levererar Miss Fulton högeligen kompetenta versioner av slitna evergreens som I´m Gonna Sit Right Down, Lover Come Back to Me och He´s Funny That Way.

Sången är utåtriktad utan att vara fjäskig, medan pianoackorden ofta får en mer personlig färgning än den gängse i sådana här sammanhang. Sammantaget en ung jazzkvinna som redan i dag är fullt njutbar och på sikt säkerligen kommer att bli ännu mer hörvärd.

Publiken är som alltid under denna varierade jazzfestival såväl uppmärksamt lyssnande som generös med applåderna.

Jacob-3

När Jacob Karlzon 3 intar Ystadteaterns stora scen är rökmaskinen tagen i anspråk. Passande för denne gränsöverskridande pianist som från begynnelsen såg kraftfull rock som den ultimata musikformen.

I dag är Jacob Karlzon en etablerad storhet i svensk jazz, inte minst efter ett långvarigt och givande samarbete med Viktoria Tolstoy. Mottagandet av hans senaste skivutgivning talar också ett tydligt språk, som innefattar många superlativer. More heter skivan, med förmodad hänvisning till att jazz kan vara mer än bara jazz.

Jacobs trogne vapendragare vid kontrabasen är Hans Andersson. Samspelet mellan dessa två är telepatiskt och med den relativt nye triomedlemmen Robert Mehmet Ikiz har gruppen fått en slagverkare som inte bangar för att banka på så att det märks ordentligt. Vilket säkert är precis vad Jacob önskar.

Eftersom OJ:s reporterteam i detta läge behövde påfyllning av mat och dryck blev lyssnandet något abrupt. Men att redan inledningslåten Running från nya skivan More gav ett härligt intryck av tuff och energimättad jazz i nutidsskepnad, det framgick tydligt.

 Amanda-och-Dwayne

Ännu en ny och blomsterinramad spelplats – Hos Morten Café – som man hittar efter en promenad i de trånga gränderna mellan små och vackra hus. Fullt med cafégäster och på scenen Amanda Sedgwick Quintet.

Tillsammans med amerikanske trumpetaren Dwayne Clemons frontar Amanda med sin altsax och  ensemblespelet framkallar en härlig reminiscens av det sena 40-tal som lät världen förstå att bebop is beautiful. Charlie Parker och Dizzy Gillespie var vägröjarna, medan Amanda och Dwayne på ett fullkomligt ärligt och stiltroget vis följer i de stora profilernas fotspår.

Amandas förmåga att växla mellan långa linjer och snabba eruptioner är högst njutbart, speciellt som hennes sound också är autentiskt. Dwaynes profil är något mindre markant, men hans känsla för bebopidiomet är grundmurad. Kenji Rabson och Joe Strasser gör sin andra gemensamma spelning denna dag och deras samspel är tryggt förankrat.

En av vårt lands största jazzbegåvningar sitter bakom pianot. Leo Lindberg har inte ens fyllt tjugo, men har redan bevisat att han är född till jazzmusiker. Jag stör mig litet på det enkla pianot och nämner detta efteråt till Leo. Som svarar att det var inga problem, själv tyckte han det var helt okej, möjligen lite svårspelat. Så talar en musikant som hellre ser möjligheterna än svårigheterna.

 Caecilie

Söndagens kvällsskift inleds med Danmarks vokala drottning. På Ystads Teater river Caecilie Norby ner stormande applåder för sin rock n´roll-version av jazzmusik. Efter att ha hört slutet på konserten med en publik i upplösningstillstånd inser jag att det är The Danish Vocal Queen som framträder, precis som programbladet aviserar.

Rökmaskinen är satt på max och Caecilie Norby regerar totalt, tillsammans med sin supersvängige basist Lars Danielsson, den ytterligt expressive franske gitarristen Nguyên Lê och polske pianisten Leszek Mozdzer. Bakom trummorna håller Robert Mehmet Ikiz grytan kokande på ett milt sagt häftigt vis.

Det formligen sprakar om musiken när Caecilie Norby tolkar Jimi Hendrix klassiker Purple Haze. Kommen till textraden Excuse Me While I Kiss the Sky plockar Cecilie fram ännu en mikrofon och sjunger duett med sig själv. Omöjligt att inte ryckas med och publiken ger stående ovationer.

Omar-grupp

Festivalens sista konsert blir något av ett antiklimax, när kubanske klaviaturfantomen Omar Sosa stegar in med en tänd och troligen magisk lampa i händerna, därtill ett tjockt skärp som han symboliskt sveper runt lampan.

Ystadteaterns utsökta Steinwayflygel förstärker och misshandlar Mister Sosa med diverse elektronik, samtidigt som han också framkallar stråkmattor och bakgrunder via dator och ett Fender elpiano. Sosa använder klaviaturerna på ett snärtigt och publikfrämjande vis och han bangar inte heller för att kräva såväl handklapp som unison sång av publiken, som jag i detta läge finner en smula lättflirtad. Måhända ska man ha i eftertanke att det är final på en högst lyckad jazzfestival och besökarna är på allra bästa humör.

Omar-solo

Omar Sosas kubanske kollega på sopransaxofon, Leandro Saint-Hill är inte heller en musiker av mer djuplodande karaktär. Ett omdöme som får stå även för elbasisten Childo Tomaz och trummisen Ernesto Simpson.


OJ:s reporterteam avviker innan slutapplåderna har dragit igång. Vi vandrar stillsamt genom Ystads gränder och känner att sammantaget har vi bevittnat elva konserter som visat på den bredd och det omtumlande musikaliska språk som rytmisk och melodisk improvisationsmusik av olika former och skepnader kan uppvisa. För enkelhetens skull kallar vi det för jazz.

 

Text: Leif Domnérus
Foto: Nilla Domnérus

Till Jan Lundgrens tankar om festivalens framtid