Ystad: OJ lyssnar vidare på Scofield, Branco, Venkiah, Leander samt Wallin med Lundgren och BBB.

JOhnScofield MarkusFaegersten

John Scofield räknas som en av The Big Three bland nutida jazzgitarrister. Han är en mästerlig improvisatör som genom hela sin karriär varit öppen för nya infall och utmanat den traditionella jazzscenen med sitt elektriska och funkorienterade spel.

Till Ystad kom han med sitt Ûberjam Band: danska Andy Hess elbas, jänkarna Avi Bortnick gitarr & samplers och Terence Higgins trummor. Kvartetten utforskar olika former av grooveorienterad musik och förenar jazz, funk, blues och r&b till en virvlande, förförande blytung fusion. Scofields starka, karakteristiskt melodiska spel och pockande grooves återkommer även om hans signum, den tvära korthuggna spelstilen och de speciella, riffuppbyggda melodierna, färgar det mesta han gör.

Scofields snillrika och överraskande ackordföljder användes dock ytterst marginellt under denna konsert jämfört med vad vi är vana vid att höra. Mestadels framfördes låtar från 2013 års Überjam Deux, t ex souldränkta Al Green Song, afrobeatfärgade Snake Dance och reggaebottnade Dub Dub.

Efter den nästan två timmar långa konserten infann sig trots allt en viss mättnadskänsla. Hög volym och lite för über helt enkelt – mer luft och variation hade gagnat framträdandet. Stor eloge dock till herr Scofield som alltid söker och tar sig an nya utmaningar.

Branco LarsGroenvall

Kontrasten kunde inte varit större när portugisiska fadosångerskan Cristina Branco med sin trio – Ricardo Dias piano & accordion, Bernardo Couto portugisisk gitarr och Bernardo Moreira bas – följande dag intog scenen på Ystad Saltsjöbads Konsthall för en utsåld eftermiddagskonsert.

Cristina Branco förmedlar så många olika starka känslor – melankoli, eufori, vemod, kärlek, hopp och djup sorg – på en och samma gång att man kan tro att många av sångerna är självupplevda. Branco och hennes väsen blir ett med musiken. I fadon ryms influenser från Brasilien, Arabien och Afrika, den är klagofylld men ack så vacker.

Branco smyckar sångerna med sådan inlevelse att hon själv får tårar i ögonen under uppträdandet. Megahiten Seven Gusts Of Wind (Sete Pedaços de Vento), sublima Water and Honeygua e Mel) och vemodiga extranumret Fado Menor do Porto blev oförglömliga minnen från konserten.

En ny scen för festivalen i år var Lantmännens silo i hamnen. Här uppträdde dynamiska schweiziska trion Rusconi. Experimentell krautjazz spelades på en scen som rests framför silon samtidigt som Malmöbaserade konstnärskollektivet Sardine Sauvage bjöd på en hisnande koreograferad dans – hängande i linor längs den 30 meter höga siloväggen!

Performanceprojektet var ett mycket bejublat inslag och lockade en något yngre publik.

JohnVenkiahTrio MarkusFaegersten

På Scalateatern kunde man lyssna till den unga, svensk-brittiska pianisten och sångaren John Venkiah. Det 28-åriga stjärnskottet bjöd på fräscha personliga tolkningar av välkända jazzstandards som Alice In Wonderland och Good Morning Heartache men också egna alster som Good Cake och Things Change i sann, skön Mose Allison-anda.

CaolineLeander MarkusFaegersten

På Scala uppträdde också sångerskan och pianisten Caroline Leander som varit aktiv på jazzscenen sedan 80-talet. Hon låter som en härlig korsning av en kvinnlig Donald Fagen och singer-songwritern Laura Nyro. De nakna, färg- och formstarka låtarna med mycket närvarokänsla, som Meant To Be och Melting Into Happiness, grep tag i en på djupet.

BAW MarkusFaegersten

Finalkonserten på sena söndagskvällen med jazznestorn, trumpetaren, arrangören, kompositören Bengt-Arne Wallin (88 år i år!) blev en afton festivalbesökarna sent kommer att glömma. Wallin uppträdde tillsammans med festivalgeneralen, pianisten Jan Lundgren och Bohuslän Big Band.

Konserten hade döpts till Swedish Folklore NOW! och den speglade Bengt-Arnes gigantiska verk, albumet Old Folklore in Swedish Modern (Dux 1962) samtidigt som man hyllade en viktig epok i svensk jazzhistoria, nämligen 1960-talets första hälft. Det var då som framstående inhemska musiker började rikta uppmärksamheten mot vårt eget musikarv – och Bengt-Arne Wallin var en av de viktigaste aktörerna.

BAW JLT BBB MarkusFaegersten

Maestrons välsnickrade, kluriga arrangemang av älskade folkvisor ledde publiken längs annorlunda stigar in i den svenska folkmusikens själ. Kullerullvisan, Uppå källarbacken och Gärdebylåten hade i Wallins händer förvandlats till färgsprakande, finurliga stycken.

Höjdpunkterna kom när trombonisten Lisa Bodelius fick glänsa i Ack Värmeland, Du sköna och blåsaren Alberto Pinton fick stretcha ut på basklarinett i en närmast euforisk Visa från Järna. Wallins mellansnack gav konserten en ytterligare dimension då åhörarna på den utsålda Ystads Teater fick en historielektion i hur tufft rallarna hade det förr i tiden…

Ystad Jazz Festival 2014, den femte i ordningen, slog publikrekord med närmare 8000 besökare och jag ser med tillförsikt fram emot den sjätte upplagan nästa sommar.

Patrik Sandberg