Ystad: Musikalisk mångfald i makalös miljö – Del 2

JanTrio-Nicotack

Tillbaka till Ystad Teater; värmen består även om kvällen har infunnit sig. Så ock den mångfaldiga publiken; konserten är utsåld sedan länge. Precis som även den andra begivenhet under festivalen där centralgestalten Jan Lundgren framträder.

Stadens egen son och jazzfestens initiativtagare och programansvarige har en stor och trogen beundrarskara, även lokalt. OJ:s Stig Linderoth har på ett inkännande vis redan skrivit om Jan Lundgrens möte med den italienske klarinettisten Nico Gori.

Det är bara att instämma i lovorden över Jan Lundgrens formidabla kapacitet vid flygeln, liksom Mattias Svenssons synnerligen svängbaserade kontrabas och det energifyllda driv som levereras av trumslagaren Zoltan Csörsz. Stig Linderoth har också uppsnappat att Nico Goris ton och spelsätt ibland kan liknas vid salig Tony Scott. Jag håller med och noterar att den spelhungrige Nico Gori faktiskt även hade Tony Scott som lärare…

Lördagskvällen börjar bli sen, men ännu återstår en konsert på Ystads Teater. Vad kan toppa en sådan makalös upplevelse som Tomas Francks saxofonspel och Jan Lundgrens succéartade samarbete med Nico Gori? Det enda jag personligen kan tänka mig är en amerikansk ensemble av allra högsta klass. Låter det klyschigt med “amerikansk”? Möjligen, men den där speciella känslan av maxad energi, omutligt sväng, telepatiska ensembler och tveklösa improvisationer är faktiskt ett nordamerikanskt patent som övriga världen delvis fortfarande jobbar med att dechiffrera.

Trumpetaren och flygelhornisten Tom Harrell känner till det gudabenådade patentet och han delar det med sin magnifika kvintett på ett sätt som gör konserten till ett musikaliskt utropstecken. Wow, vilken jazzmusik!

Tom Harrells dokumenterat psykiska labilitet tycks inte besvära hans musikaliska själsliv. Vackrare, mer intelligent, distinkt och personligt präglat spel hör man sällan. Lägg till detta att denne särling till jazzmusiker har en förmåga att komponera melodier som trots sin melodiskt formella enkelhet ändå innehåller komplexa harmonistrukturer som lyfter och vidgar upplevelsen.

T-Harrell

Ännu en finess är att Tom Harrell förmår bygga in synkoper i låtarnas teman på ett sätt som gör att det svänger redan från start. Självklart också beroende på medmusikerna. Exempelvis Johnathan Blake bakom trummorna. Ett bra exempel på vad just amerikansk jazz går ut på. Nämligen att det ständigt ska finnas en rytmisk och dynamisk grundpuls, som obevekligt driver musiken framåt. Parallellt med basgångar, byggda som omutliga fundament, precis som Ugonna Okegwo med sin kontrabas.


Tom-H-grupp

I grundkonceptet ingår även en vaket ackordsbyggande klaviatur, som vid behov kan anlägga skimrande pianistiska solopartier. Vilket Danny Grissett fixar med bravur. Sist men inte minst en viril saxofonist som till synes utan ansträngning levererar explosiva soloinpass, må vara att fraseringen stundtals brister i historieberättande, till förmån för den tonala expressiviteten. Just så spelar nämligen tenoristen Wayne Escoffery. Medan centralfiguren Tom Harrell även i det avseendet är helt fantastisk, vilket innebär att han, förutom alla andra kvaliteter, även är en fantasifull storyteller.

 

Text: Leif Domnérus
Foto: Nilla Domnérus

Till del 3 av rapporten från Ystad