Yttre och inre gruvdrift med Mining

Mining
Fasching, Stockholm, 9 april 2019.

Mining är klaviaturspelaren och kompositören Mattias Risbergs ambitiösa projekt, där han har samlat några av landets främsta musiker inom jazz, impro och progressiv rock. Mining är också namnet på kompositionen, en svit, som uruppfördes i en gammal nedlagd gruva i Bergslagen i augusti 2018 och som även spelades in på skivan Live in Stripa (Kullen Reko).
Vid konserten på Fasching medverkade sångerskan Jennie Abrahamson i stället för Mariam Wallentin som sjunger på skivan.

Konserten var uppdelad i två set, där varje set innehöll, vad jag kunde urskilja, tre satser. Det hela började försiktigt med Abrahamsons sång, Stackenäs gitarr och Runsteens fiol. Något trevande, men successivt byggdes ljudlandskapet upp, ganska fritt och svävande, för att sedan övergå till ett fastare beat med en ganska komplex rytmik. Ljungkvist kom in och spelade ett härligt och spräckigt frijazzsolo på tenorsaxen som liksom förlöste hela första satsen.

En viktig inspirationskälla för Risberg är 70-talets progressiva rock, vilket blev särskilt tydligt i de riff som Berglund inledde andra satsen med och som förde tankarna till gruppen King Crimson. Överhuvudtaget bidrog dessa influenser från artrocken till att skapa spänning i musiken, med komplex rytmik och taktartsväxlingar. Musikens allvar luckarades också upp med några teatrala inslag.

Texten, som framfördes genom Abrahamsons fina och för varje stund väl avväga sång, var något svår att uppfatta, men rörde sig på ett filosofiskt plan och handlade om ”yttre och inre gruvdrift”. Hennes sång tillförde mycket och var viktig för sviten.

I vanlig ordning blev andra set, efter paus, musikaliskt mer sammanhållen och inleddes med Risberg spelandes direkt på flygelns strängar för att sedan övergå till synth. Musiken rörde sig mellan det fragmentariska till det mer förtätade på ett spännande sätt med effektfulla crescendon och däremellan suggestiva ostinaton.

Denna samling musiker, som sagt på högsta nivå, bidrog stort till att förverkliga Risbergs intentioner med verket och det bjöds på musikaliska höjdpunkter och intressanta ansatser till något som kunde ha utvecklats mer. En möjlig svaghet var att några av satserna blev lite för långa och att kompositionen som helhet hade vunnit på att komprimeras något.
Men jag tycker att ”brasan tog sig” till slut och det blev en fin konsert med en hänförd och entusiastisk publik.

Roger Bergner