Theselius, Gösta – tenorsaxofonist, pianist, arrangör, kompositör

(9 juni 1922 – 24 januari 1976)

”Tesse” var den mest mångsidige svenske jazzmusikern under 1940- och 1950-talen. Han var högt respekterad av kolleger och nämns under denna tid som den främste kompositör och arrangör som dittills verkat inom svensk jazz.

Gösta Theselius föddes i Stockholm, växte upp i ett religiöst hem fyllt av sång och musik, och tog tidigt pianolektioner. Som 16-åring fick han låna en altsaxofon och efter någon månad kom han med i amatörorkestern Fair Play. I januari 1939 tog han värvning vid Svea Gardes musikkår men slutade redan efter några månader för att bli yrkesmusiker för gott. Han övergick till tenorsax och första jobbet var med Unionsorkestern på La Visite i Råsunda. Därefter spelade han i ett par omgångar hos Håkan von Eichwald och Arne Hülphers innan han 1941 kom till Sam Samsons orkester. Där etablerade han sig på allvar som tenorsolist och arrangör, och tillsammans med Samson bildade han också en firma som skrev och sålde arrangemang till många dansorkestrar runt om i landet.

Hösten 1944 började Gösta Theselius i Lulle Ellbojs storband på Vinterpalatset i Stockholm. Jämte trumpetaren Rolf Ericson och altsaxofonisten Arne Domnérus blev han orkesterns mest lanserade solist och han fick många lovord för sitt tenorsaxspel i Chu Berrys efterföljd. Men det var framför allt arrangörstalangerna han nu fick möjlighet att utveckla eftersom Ellboj i stor utsträckning överlät repertoarval och arrangering till Theselius och hans kollega Gunnar Lundén-Welden. ”Tesse” var mästaren när det gällde att absorbera och praktiskt omsätta de nya stilgrepp inom jazzen som vid den här tiden kom från USA. ”Det fanns ingenting av det som pågick som han inte omedelbart uppfattade. Jag tror att ’Tesse’ hörde sju gånger mera i musik än vad andra människor gör”, har Ulf Linde berättat. ”Och han sökte hela tiden efter nya, fräscha klanger; han nöjde sig aldrig med de vanliga harmonierna från standardlåtar”.

Ellbojs orkester upplöstes 1947 och Theselius började då i Simon Brehms lilla bebop-inspirerade band. Men han behövde möjlighet att pröva sin musikaliska fantasi i större ensembler och 1948-49 ledde han en 20-mans repetitionsorkester med de främsta stockholmsmusikerna, som spelade musik inspirerad av Dizzy Gillespies och Woody Hermans orkesterklanger. Orkestern gav några konserter, och vid en av dessa spelade det nystartade grammofonbolaget Metronome in Theselius egen Siesta, en svit, som då var den mest experimentbetonade satsningen inom svensk jazz.

Sommaren 1949 spelade ”Tesse” med Eddie McAndrews orkester, något år senare med Seymour Österwall och därefter med Thore Ehrling. Kring 1950 medverkade han också som pianist på skivinspelningar med olika grupper ledda av Arne Domnérus. 1950 spelade Theselius piano i den grupp som ackompanjerade Charlie Parker under en turné i Sverige.

Internationellt berömda blev hans arrangemang av Summertime och Pick Yourself Up och den egna Cream Of The Crop, som alla spelades in av jazztidningen Estrads kritikerorkester 1951. En komposition av Theselius som blev mycket uppmärksammad var Three Without a Key, en svit i tre delar för besättningen vibrafon, gitarr, bas och bongos. Den uruppfördes av Ulf Lindes kvartett vid en konsert 1951 och skrevs senare också om för stor besättning.

Historierna om Theselius enorma arbetskapacitet är många. Han skrev både åt de orkestrar han tillhörde och åt andra. Han skrev också många ”tryckarr” åt musikförlagen. ”Han skriver arrangemang som andra skriver brev”, sa hans gamle kapellmästare Sam Samson.

Med tiden kom arrangerandet att bli hans huvudsakliga syssla. 1956 startade Sveriges Radio sitt storband under ledning av Harry Arnold. Under de första åren var det ”Tesse” som, vid sidan av Arnold, levererade flest arrangemang.  I början av 1960-talet blev tiderna för jazzmusik kärvare, men Theselius fick många uppdrag inom populärmusiken. Han skrev för Sveriges Radio, för grammofonindustrin och dessutom musik till ett 20-tal svenska långfilmer. De sista åren av sitt liv drabbades han av en invalidiserande sjukdom men han försökte ändå arbeta som förr. Sina verkligt avgörande insatser för svensk jazzmusik gjorde han dock under 40- och 50-talen, de år som brukar kallas den svenska jazzens guldålder.

Artiklar:

Svenskt Stjärnalbum, OJ 1/42

På omslaget, Gösta Theselius, OJ 5/53

In memoriam, OJ 3/76

Jazzarrangör i särklass, OJ 2-3/06

CD i urval:

Lulle Ellboj’s Orchestra, Time for Jump 1944-1946 (Dragon)

Arne Domnérus Favourite groups 1949-1950 (Dragon)

Cream of the Crop, Svensk Jazzhistoria vol 6, 1947-1951 (Caprice)