Som att börja gå nedför i en stillastående rulltrappa

Det enda bla.a.

Som att börja gå nedför i en stillastående rulltrappa

Adrian Recordings

John Bjerkert (p, dr), Conny Fridh (b), Isak Ringnér (g), Andreas Sjögren (s, keyb, perc).

Med en programförklaring som går ut på att bandet spelar ”vilsamt besvärlig instrumental musik som låter lite som jazz, men utan så många långa solon” blir åtminstone jag lockad att lyssna. När jag sedan läser på Bandcamp-sidan förstår jag att det mer är ett soloprojekt av John Bjerkert än ett band. Det är i alla fall han som skrivit låtarna och programförklaringen.

Allt med den här releasen känns indie, i betydelsen lite löst i kanten. Och inte så lite knasigt. Albumtiteln är knasig, titlarna likaså, för att inte tala om det helknäppa bandnamnet. Det minst konstiga är musiken, i alla fall för den som klarar av att inte riktigt kunna avgöra om det är indierock eller indiejazz. 

Jag hade gärna sett att också musikerna skulle tagit ut svängarna och låtit musiken bli rejält utflippad. Med det sagt är det inledande spåret Jag var ju med när jag själv kom hem riktigt bra. Med en vindlande och fin melodi, med anstrykning av både folkmusik och progg, går den inte att motstå. Med ett liv i behåll är ett annat spår med en jättefint avig melodislinga som kanske inte vet vart den är på väg.

Den för OJ-läsaren namnkunnigaste musikern torde vara blåsaren Andreas Sjögren, som kan höras med Hederosgruppen. Det är en referens som kan ha sina poänger. Men musiken här har mer av progrock i sig. Det hörs särskilt hos Isak Ringnér, vars flyhänta gitarrspel ger mersmak.

En sista notering: det där om att det inte skulle vara så många långa solon stämmer inte riktigt.