Träblåsare med pondus

David Murray Quartet , Fasching, 12 november 2025

David Murray kom fram i slutet av 70-talet, men blev ett riktigt stort namn först på 80-talet. Under den perioden spelade han en del i Stockholm. Numera blir det alltmer sällan, tyvärr.  Murrays  konsert på Fasching 1982 med Johnny Dyani  och Steve McCall hör till mitt livs mest omtumlande konsertupplevelser, faktiskt. Det var fritt, explosivt och utlevande. Så som man vill ha honom, helt enkelt.

Skivorna med Murray har, redan från början, kommit i en aldrig sinande ström, närmast omöjlig att överblicka. Det har, tror jag, lett till att intresset för honom devalverats något; trots allt är ju inte ytterligare en skiva med Murray en stor händelse, eller något som får jazzvärlden att dra efter andan.

Föga överraskande har han förstås redan hunnit spela in två skivor med sin nya kvartett – Francesca och Birdly Serenade. Från den senare var många av låtarna som spelades på Fasching hämtad, men i ofta utvecklade versioner. Precis som jazz ska vara – i ständig förändring.

Murray har en ton, både på tenorsax och basklarinett, som är omedelbart igenkännlig. Improvisationerna liknar heller inte någon annans  –  han letar sig gärna upp i flageoletterna, långt utanför instrumentets naturliga register, och får ofta till längre obrutna fraser med hjälp av cirkulärandning. Men han kan också kombinera det kraftfulla med ett om inte direkt ömsint – det är att ta i – så i alla fall känsligt spel. Tolkningen av Song of the World var ett sådant exempel.

En musiker med Murrays pondus kan ju lätt få medmusikerna att hamna i skuggan och te sig rätt bleka. Men så tycker jag ändå inte fallet var här. Hans unga kvartett med Marta Sánchez, piano, Luke Stewart, bas och Chris Beck, trummor, tassade inte räddhågset kring Murray, utan drev på och utmanande honom. Sánchez imponerade särskilt i Black Bird’s Gonna Lite Up the Night med ett längre, virtuost solo – ensam utan komp.

Genom åren har David Murray samarbetat med poeter som Amiri Baraka och Saul Williams – och på senare tid hustrun Francesca Cinelli, som med dramatisk – någon skulle kanske säga överdramatisk – scennärvaro reciterade två dikter understödd av kvartetten.  Även Murray deklamerade faktiskt under konserten, till ett funkigt komp. Hans predikande tonfall förde mig lustfyllt tillbaka 40 år i tiden till Archie Shepp, som på samma scen reciterade till just ett funkkomp – och till ett lika starkt bifall från publiken. (Den intresserade kan med fördel leta upp  Soul Note-skivan Down Home New York med Shepp).

Som extranummer överraskade han med att slå samman två av sina äldre låtar. Först en underbart lössläppt Fast Life (om jag inte misstar mig), som sedan övergick i Flowers for Albert, Murrays numera klassiska komposition tillägnad Albert Ayler. Bättre än så kunde det inte ha avslutats. En konsert som visade att David Murray vid fyllda 70 fortfarande tillhör jazzens mest vitala, personliga och relevanta träblåsare.