Går det att spela tystare än så här?

Är det jazz? Konstmusik? Impro? Det är inte så lätt med etiketterna när det gäller 20-årsjubilerande ensemblen Skogen. Lika svårt som det är att avgöra vad som är komponerat och improviserat. Närmast till hands ligger ändå att placera musiken mittemellan de lika svårdefinierade begreppen konstmusik och impro. Den sistnämnda genren ingår som bekant sedan 60-talet i jazzen, fast då hette det free jazz, så att både Magnus Granberg och Skogen förekommer i denna tidnings spalter är inte så konstigt.

Skogen har i huvudsak framfört kompositioner av Magnus Granberg och denna kväll i Grünewaldsalen är det uruppförandet av ett timslång stycke musik betitlat Trouble, Had It All My Days som står på programmet, framfört av tretton musiker. Enligt förhandsinfon ska musiken ta sin utgångspunkt i Bach kantat BWV21 (Ich hatte viel Bekümmerniß) men med en titel från en låt av bluesmannen Mississippi John Hurt. 

Någon blues eller barockmusik blir det dock inte. Däremot en, som brukar vara fallet med Granberg, ytterst diskret och lågmäld musik som jag associerar till europeisk modernistisk musik från mitten av förra seklet och den brittiska impron från mitten av sjuttitalet. Spontaneous Music Ensemble är en oundviklig referens.

Ett uppsluppet jubileum blir det alltså inte. Istället ett stillsamt, förtätat och för både musiker och publik krävande stycke musik. Som bäst rogivande, som sämst sövande. Musik med lika mycket tystnad som ljud. Ibland låter det som en trasig halvsovande gamelanorkester, ibland hörs fåglar bland alla ljusa flageoletter och brusiga gnidanden över strängar.

Jo, det är rejält tålamodsprövande vilket gör att den här typen av musik passar så mycket bättre att ta del av på en konsert än i inspelad form. Framför ensemblen kan jag ju se från vilket instrument, eller vilken elektronisk ljudkälla, musiken kommer. Det ger ett mervärde och hindrar tankarna från att vandra någon annanstans. Eller så accepterar man det och låter uppmärksamheten pendla mellan att vara och inte vara på samma våglängd som musiken.

Jag söker strukturer och någon slags utveckling men hör bara en musik utan början och slut. Ett stillastående tillstånd där varje höjning av volym och intensitet blir dramatisk. När det sista ljudet försvunnit frågar jag mig om det går att spela tystare än så här.

Dan Backman