Marilyn Mazur 1955-2025

År 2000 visste jag egentligen inte så mycket om Marilyn Mazur, annat än att hon hade spelat med Miles Davis, Wayne Shorter och Jan Garbarek. Det talades om henne med en alldeles speciell form av respekt, det var lite oklart om det var en legendarisk musiker eller ett sorts sagoväsen jag skulle träffa. Det första var helt korrekt, det andra kanske lite förenklat – men inte helt fel.

Från repetitionerna och konserten som skulle fira Öresundsbrons öppnande minns jag inte mycket idag, annat än att jag kände mig hemma i Marilyns sätt att förhålla sig till musiken. Och att vi snabbt och naturligt hittade varandra i rytmer, påhitt och klangideal.

Kort därefter hörde hon av sig och undrade om jag kunde tänka mig att medverka på en konsert, i ett projekt, i ett band… sen ett annat, sen ett tredje etc… och så höll det på i 25 år. Jag skulle tro att det kom att handla om ett tiotal olika projekt, varav några blev mer återkommande än andra.

Nu blir det inte fler påhitt. Alldeles för plötsligt och på tok för tidigt är hon inte längre bland oss. Men borta, det är hon inte.

Sorg mattas av och hamnar till slut på plats, kvar blir tacksamheten, det vet jag. Kvar blir också inspirationen av allt som hon gav, till synes utan ansträngning. Bara genom hur hon gick genom livet – varmt, generöst och kärleksfullt.  Eller gick och gick, det var mer fråga om en dans som rörde sig obehindrat mellan uttrycken; från omtumlande vildsinthet till det allra mest innerliga, spröda och sårbara. Och allt däremellan, humor inte minst. Allting utfört med samma självlysande sorts lätthet och varma nyfikenhet. Den sortens energi stannar kvar, för om sådant vill vi berätta och av sådant kan vi lära.

Marilyn verkade alltid ha så nära till självklarheten som en del av oss andra får kämpa lite med. Det där att med hela sitt väsen befinna sig fritt och obehindrat i det rum som kan skapas av musik. I Marilyns fall, en musik som blir till hela världar, som önskar bjuda in och bereda plats för både den kollektiva och personligt privata upplevelsen hos åhörarna. Och hos dem som hon spelar med.

Att spela med Marilyn var att befinna sig inbjuden i en ren och stark sorts lekfullhet. En som rymmer både allvar, självdistans och tilliten till att allt blir bra. Vi går på äventyr, undrar vad vi kommer att hitta?

De rum som skapas med spelkompisar man trivs och jobbar återkommande med är magiska platser. Där känner man igen sig, där är både trygghet och utmaningar på samma gång. Man stökar runt, dekorerar, hittar på, bygger om. I rummen kan det både vara mysigt och ombonat och ändlösa vidder, på samma gång.

Det gör ont att tänka på att jag aldrig mer kommer kunna gå in något av de rum som jag, och vi, skapade tillsammans med Marilyn. Det rummet som var Marilyn Mazur Group, tillsammans med Fredrik Lundin och Klavs Hovman. Triorummet som vi byggde med Josefine Cronholm. Och alla andra.

Det fanns många rum som Marilyn skapade och bjöd in till. Genom hela livet var hon nyfiken på att skapa nya konstellationer och hitta nya spelkompisar att leka med. Det saknades varken brist på idéer eller plats i hjärtat och i musiken för nya spelkompisar och konstellationer. Alltid nära till ”tänk om man skulle prova att…”.

Rummen byggs inte vidare nu, men går att i någon mån besöka via inspelningar eller de otaliga ögonblicksbilder som finns lagrade i minnet. Det är så nära i tanken, inte bara till ljudet, men hela upplevelsen av alla de sound och rytmer som var hennes egna, alldeles oefterhärmliga röst. Jag kan nästan se henne i ögonvrån, där hon alltid befann sig: lyssnande, härjande, stökande. Vrider jag huvudet en aning till vänster, borde vi som vanligt kunna utbyta ett snabbt leende ögonkast, för vi lyckades precis synka något extra bra. Eller kanske extra dåligt, det kunde också hända. Men det var en del av resan, en del av äventyret, och vidare kom vi ju alltid. Fast nu går det ju inte att göra längre, det vet jag, ska bara förstå det i känslan också.

Sorgen är randig, har det sagts mig. Och det rör sig i spannet mellan ursinnig förtvivlan över att ha blivit berövad min vän som hade så mycket musik kvar att ge, till tröst i tanken på hur väl hon har levt, vandrat och dansat genom livet och musiken. Det finns också tröst i tanken på allt det hon har betytt för så många. Och massa olika känslolägen som går lite fram och tillbaka. Men steg för steg blir nog det obegripliga begripligt. Inte längre här, men heller inte borta. Kvar blir tacksamheten och inspirationen. ”Det skal jo gå”, som vi sa ibland.

Närmast sörjande är maken Klavs Hovman, basist, och sonen Fabian Mazur, musikproducent.