Dave Holland Trio på Stockholm Jazz

Den nu 79-årige brittiska basisten och kompositören Dave Holland är utan tvekan en av jazzens verkliga kvalitetssäkrare, en musikalisk kameleont som i sin långa gärning i musikens tjänst alltid gett något mer eller något utöver det som förväntats. Samtidigt har han under sin fem decennier långa karriär rört sig över ett brett musikaliskt område med inslag av både frijazz och klassisk kammarjazz, men mestadels funnits i ett kreativt mittfält där han smält samman influenser ifrån många olika håll.
Genomtänkt, elegant men också vidsynt, öppet och generöst har Hollands spelupplägg varit antingen det gällt storband, oktetter eller som denna kväll hans välintegrerade trio med batteristen Nasheet Waits (Sonny Rollins, McCoy Tyner) och altsaxofonisten Jaleel Shaw.
Även om ramverket i Hollands kompositioner är stringenta, så kräver och bygger öppenheten på starka solister som inte bara fyller ut utan också kaleijdoskopiskt vrider och vänder på materialet. Waits drev på, markerade och skapade en närmast tryckkokaraktig dynamik men skapade även klangbottnar som var mer luftiga. Shaw växlade kvickt mellan explosiva eruptioner till mer tillbakalutad skir, tankeväckande lyrism. Noterade särskilt Shaws förmåga att skickligt fånga kärnan i melodin. Holland introducerade ofta styckena med sina auktoritära, lyriska, eftertryckliga baslinjer och definierade ljudbilden för trion.
Öppningsnumret, det abstrakta, avantgardeinfluerade, närmare 20 minuter långa Triple Dance drog åt alla möjliga riktningar där samtliga i trion fick stretcha ut i minnesvärda extensiva soloinpass.
En stor del av konserten kretsade runt en längre utforskande svit, döpt till Rivers Run, en tribut till Hollands forna mentor och spelkamrat, multiintstrumentalisten Sam Rivers (1923–2011). Tonspråket rörde sig lite i samma anda som det Holland skapade ihop med Rivers, Anthony Braxton och Barry Altschul på det kultförklarade ECM-albumet Conference of the Birds (1973).
Sömlöst flätade de tre virtuoserna ihop denna mycket skiftande musikaliska klangtextur. Holland, leende under stora delar av giget visade med stor emfas att han fortfarande lyckas skapa magi med sitt djupa, resonanta, basspel.
Patrik Sandberg