En musikalisk inspirerad hyllning till Roland Keijser

Hyllning till Roland Keijser

Anders Rosén, Jonas Åkerlund (vi), Fredrik Ljungkvist (ts), Jonas Knutsson (as, ss, p), Isak Hedtjärn (cl, as), Elsa Bergman, Christian Spering (b), Bengt Berger, Cornelia Nilsson, Raymond Strid (dr).  Fasching, 30 september 2025.

Roland Keijser, som avled för sex år sedan 74 år gammal, är om någon värd en hyllningskonsert. Öppensinnad som få rörde han sig fritt mellan jazz, den svenska folkmusik han vuxit upp med i Dalarna, och musik från Balkan, Afrika och Asien. Men framförallt var han en genuint personlig improvisatör.

Den hyllningskväll som anordnades på Fasching, sista dagen i september, var föranledd av Caprice nya dubbel-lp med tidigare outgiven musik från 60-talets slut med Keijsers kvartett. Både om själva skivan och om Keijser som musiker talade Bengt Berger, Anders Rosén, Mats Gustafsson och Roger Bergner från scenen, medan Torkel Rasmusson och Per Tjernberg kompletterade från publikplats.

Efter det: musik. Först spelmansmusik med Jonas Åkerlund och Anders Rosén, som spelat in flera skivor med Keijser på sitt eget skivbolag Hurv. Duon avslutade till publikens glädje med Gånglåt efter Lejsme Per Larsson.

Därpå stod Arbete och Fritid – en grupp som Keijser var med om att grunda – på programmet. En drömkvartett med Fredrik Ljungkvist, Jonas Knutsson, Christian Spering och Bengt Berger spelade valda delar från gruppens två första album, härligheter som Mora-Nisses vallåt, Två grekiska låtar och  Finsk sorgmatch.  Under extranumret fick vi också höra Bengt Berger, till ett upprepat rytmiskt komp, läsa ur ett smått betagande brev från Keijser; lika associativt och egensinnigt som Keijser formulerade sig musikaliskt, lika associativt och egensinnigt formulerade han sig uppenbarligen också i skrift.

Till konsertens tredje del hade Isak Hedtjärn plockat låtar från den sextiotalskvartett, som kan höras på Capriceskivan. Han delade scen med Fredrik Ljungkvist, Elsa Bergman, Cornelia Nilsson och Raymond Strid. Det blev en lätt hisnande musikalisk stund med musik som skiftade både till uttryck och form – ibland  soloimprovisationer (Elsa Bergmans bassolo stack verkligen ut här), ibland spel på duo (Nilsson-Strids  trumkonversation ska sent glömmas), men oftast hördes förstås hela kvintetten i full glans med inte minst enastående befriat spel från de bägge träblåsarna.

Hyllningskonserter kan bli både högtidliga i överkant och alltför spretiga i ett fåfängt försök att täcka in en musikers hela karriär på bara ett par timmar.  Det misstaget gjordes inte här. Konserten var som sagt uppdelad i tre distinkta set, som var för sig tydligt speglade olika – men inte alla! – delar av Keijsers musikaliska arv. Det är bara att konstatera att Roland Keijser fick den hyllning han förtjänade – varm, kärleksfull och musikaliskt inspirerad.