Enastående helhetsupplevelse

Sirintip, Umeå Jazzfestival, Idun, Folkets Hus, 25 oktober 2025

Andra gången för Sirintip i Umeå, den här gången uppbackad av ett åtta personer starkt band.

Det här är modigt på så många sätt. Det verkar finnas en utbredd (miss)uppfattning inom musik, kanske främst pop och rock, att man inte får uttrycka stöd eller intresse för större frågor – det kan vara politik, miljö, eller för all del forskning. Svensk-thailändska Sirintip är dessutom kvinna och även det är en egenskap som har en tendens att trigga delar av befolkningen. Lägg sedan till dans, prat om svampar (inte såna där som gjorde musik roligare på 1960-talet) och intervjuer med forskare projicerade på backdropen. Ni hör ju – en livsfarlig cocktail!

Lyckligtvis verkar jazzpubliken i Umeå vara lite mer progressiv och låter sig trollbindas av en enastående helhetsupplevelse. Att konserten börjar så pass tidigt som 16.00 på eftermiddagen avspeglar sig tyvärr i besöksantalet, jag uppskattar att salongen är knappt halvfull.

1990 köpte jag Kip Hanrahans album Tenderness efter att ha läst ett tips i en amerikansk musiktidning. Det tog mig ungefär 25 år att börja uppskatta skivan men numera är den en återkommande favorit och jag tycker mig känna drag av den i specialskrivna sviten Mycelium – jag antar att det är New York som lyser igenom.

Harmonier och taktarter är inte alldeles enkla hela tiden men det finns en oavbruten rörelse framåt och när det är som mest skruvat hittar orkestern alltid tillbaka till något mer bekant och vilsamt. Solisterna – däribland året J:son stipendiat Lina Lövstrand på flöjt – levererar på hög nivå och både dansen och projektionerna i bakgrunden gör oväntat mycket för helheten.

När vi i slutet får se och höra en lite längre konversation med några forskare och en av dem säger att grejen med forskning är ”getting over the bump of knowing enough to be fascinated” får jag en klump i halsen. Hur länge kommer forskningen att ha kvar sina medel? Hur är det möjligt att vi hamnat i en bisarr kulturskymning där bildningsidealet börjar ses mer som en belastning än en tillgång? Mina tankar avbryts av att Sirintip presenterar avlutande stycket Hope. Tack, det behövde jag!