Gigant som inte tar plats

Mary Halvorson Amaryllis Sextet, Fasching, 29 oktober, 2025

Den amerikanska gitarristen och kompositören Mary Halvorson är en spännande och mycket välrenommerad musiker. Mötet med saxofonisten Anthony Braxton på Wesleyan University fick en avgörande betydelse för hennes utveckling som gitarrist och sökandet efter sitt eget uttryck.

Hennes musik kännetecknas stilistiskt av en bred palett, med inspiration hämtad från många olika håll. ”Aldrig riktigt känt att jag var tvungen att hålla mig till en viss stil eller idé… Från [Anthony Braxton] lärde jag mig att det var normalt att ha en så bred inställning. Man respekterade traditioner men samtidigt tänjde man på gränserna för dessa traditioner. Man bröt isär traditionerna och gjorde vad man ville. Den inställningen har alltid kommit naturligt för mig…”, som hon själv uttryckt det.

Den inställningen präglade de låtar som vi fick höra med hennes grupp Amaryllis Sextet, denna höstkväll på ett hyfsat välfyllt Fasching.

Efter en något trevande inledning tog det sig och musiken växte för varje nummer.

Halvorson verkar, till skillnad mot många av sina manliga jazzgitarrkolleger, inte ha behov av att briljera med sitt tekniska kunnande. Något som just gitarrspel tyvärr kan vara behäftat med. Samtidigt förstår man snart att man har med en gigant på instrumentet att göra. Hennes framtoning är mer lågmäld, eftertänksam och helt befriad från klichéer. Dessutom tar hon inte plats i gruppen.

Plats tar däremot vibrafonisten Patricia Brennan, som inte ”vilar” en enda stund på klubborna. Hennes virtuosa spel, med hårda anslag och pedalen nedtryckt, tenderade att dränka Halvorsons gitarr. Sådan var nog inte ljudbilden tänkt att vara!? Men när Halvorson väl framträder i musiken, så är hon mästerlig på ett genuint och eget vis.

De två blåsarna Adam O’Farrill och Jacob Garchik är båda mycket bra och levererar några av kvällens finaste solon. Basisten Nick Dunston har en ganska mjuk och samtidigt distinkt ton och fick inleda med ett kraftfull solo i det bästa numret i första set. Trummisen Tomas Fujiwara fick utrymme i den påföljande låten. Han höll ihop det hela välavvägt. Gruppen var som helhet tight.

Halvorsons kompositioner är originella och bitvis äventyrliga, vilket känns kul! Vissa är mer intrikata och genomarbetade, andra lite mer yviga och hade kanske vunnit på en strängare form. Musiken är dock helt hennes egen, utan att påtagligt referera till eventuella förebilder. Komponerad, men med utrymme för solistiska improvisationer. Men det är ju som bekant svårt att komponera.

Det bjöds också på ett extranummer och med tanke på publikens massiva bifall, så verkade musiken att ha gått hem!