Hårdare utspel blåser bort allt nostalgiskt damm

Samla Mammas Manna Revisited, Fasching, 10 december 2025

Samla Mammas Manna var till en början roligare än bra. Det var först när gitarristen Coste Apetrea kom med som det satte ordentlig fart rent musikaliskt. Betraktade i en proggkontext var Uppsala-bandet udda och omdiskuterat: för de rättrådiga vänsterproggarna var de besvärliga busfrön, bland oss flumproggare var de avgudade.

Efter att den klassiska sättningen av Samla lagt av 1976 har bandet återuppstått under lite olika namn, för kortare eller längre perioder. I den upplaga som under namnet Samla Mammas Manna Revisited nyligen kört igång är det bara Coste Apetrea med från den gamla goda tiden. Men det är inget att sörja då han samlat ett fantastiskt gäng unga musiker kring sig. Tillsammans gör de exakt det som gruppnamnet utlovar: ett återbesök i den eklektiska sjuttiotalsmusik som var gruppens signum.

Att det är ett återbesök som omstöper musiken i en hårdare och mer volymstark form blåser effektivt bort allt nostalgiskt damm som brukar lägga sig över mer eller mindre efterlängtade återupplivningar av gamla band. Jag kan inte minnas att det lät så här hårt när man kollade in Samla på Mariahissen eller Kulturhuset. Kanske har det lite att göra med att Lasse Hollmer, som gick bort 2008, inte längre mjukar upp konturerna med klaviaturer och dragspel.

Det märkliga och roliga med denna inkarnation av Samla är att de, när de rockar och riffar som hårdast, låter lite som Captain Beefhearts Magic Band. Det är inte lika avantgardiskt som på Beefheart-klassikern Trout Mask Replica men staplandet av riff i udda taktarter, som förut kändes mer Frank Zappa, går nu mer åt det hållet. Generellt sett kan man då som nu karaktärisera Samlas musik som jazzrock med eklektiskt söta och roliga melodifigurer.

Att det funkar så otroligt bra är till stora delar trummisen Viktor Henrikssons förtjänst. En av de bästa och mest hårdslående trummisar jag hört på länge. Tillsammans med basisten David Eriksson bildar han en förträffligt stadig och livfull rytmsektion. Att Coste Apetrea är en fantastisk gitarrist vet vi sedan urminnes tider och alla möjliga olika sammanhang. Men att han rekryterat en likaledes formidabel gitarrist vid namn Petter Heineman är värt en lång applåd. Deras unisona, ofta i stämmor, manglande av riff är ljuvligt att höra. Jimi Apetreas tvärflöjt ger glitter till det massivt rockiga men har förstås lite svårt att riktigt göra sig gällande.

Förutom Samla-klassiker, som en dessvärre alldeles för tungfotad Folkvisa i morse, får vi även en liten Bosse Hansson-tribut i form av Fläsket Brinner-klassikern Bosses låt. Det värmer ett progg-hjärta. Det blir också lite från Sagan om ringen. Och Peps Perssons Samma lena snea blues, med Coste Apetrea på sång.

Efter paus fortsätter det med en trioformation med Coste Apetrea på akustisk gitarr, Suranjana Ghosh på tablas och Thommy Wahlström på sopransax. Då blir det lite som John McLauglin och Shakti, följt av mörkt atmosfärisk sologitarr med Lukas Häger och en explosiv avslutning med Häger och hela bandet i den avslutande delen av Snorungarnas symfoni. Och, förstås, ett jammigt extranummer. Jo, det blir lite för mycket av det goda. Ungefär som en gratis musikfest på den gamla goda proggtiden då alla fick vara med.