Inspirerad enmansföreställning med Pat Metheny på Stockholm Konserthus

Pat Metheny, Konserthuset, Stockholm, 15 augusti 2025

Pat Metheny fyllde nyligen 71 år och har en mer än 50-årig karriär bakom sig med 56 album och 20 Grammyvinster i 10 olika kategorier.

Nyfikenheten har aldrig mattats av och hans energi tycks outsinlig. Metheny är en musiker som befinner sig i ständig och gränslös utveckling.  Han är ändå omisskännlig i sin stil och sitt sätt att frasera och han tycks fortfarande vara fascinerad av gitarren som instrument.

Få kan matcha Pat Methenys mångsidighet. Gitarristen har alltid varit  en sökare och genom åren har han genomfört en mängd samarbeten – också långt utanför jazzfacket, som dem med Steve Reich och David Bowie.

Det var tre år sedan gitarrgurun spelade i Stockholm senast så förväntningarna på ett i princip helt utsålt Konserthus var skyhöga. Då, 2022 i en trioformation med Joy Dyson och Darek Oleszkiewicz, nu helt ensam i sällskap av ett dussintal gitarrer. Det var inget snack om att han infriade förväntningarna.

Konserten rörde sig från material hämtat från Methenys senaste släpp, soloprojekten, Dream Box (BMG, 2023) och Moon Dial (BMG, 2024) till äldre, mer eller mindre välbekanta låtar från Methenys digra katalog.

Det blev åka av direkt från start. Konserten tog avstamp i ett längre potpurri, innehållande ett pärlband av hits som James, Minuano, This Is Not America, Phase Dance, Omaha Celebration och Slip Away.

Metheny är ju inte direkt känd för att prata under sina konserter men nu bjöds publiken på sällsynta berättelser ur hans långa  karriär.  Bland annat berättade hsn om varför valet föll just på gitarr och inte på trumpet som hans far och bror valt som huvudinstrument samt om sina tidigare inspiratörer. En av dem Metheny lyfte fram var  basisten Charlie Haden (1937 – 2014). och deras viktiga, intima och täta samarbete. I ett efterföljande medley växlade Metheny mellan nylonsträngat och barytongitarren och trollband publiken i en rad finstämda nummer från duons gemensamma album Beyond the Missouri Sky (Verve, 1996);  temat från filmen Cinema Paradiso, Waltz for Ruth, Our Spanish Love och Two For The Road.

Metheny visade därefter fina prov på sin vidsynta estetik och sitt virtuosa gitarrspel i det avantgardistiska noisestycket Zero Tolerance for Silence Sketch.   I ett improviserat nummer hanterade han det unika, dubbelhalsiga, 42-strängade Pikassogitarren kring sitt stycke Into the Dream. Metheny frambringade så många ljud att han fick instrumentet att låta som en sitar, cembalo och mandolin på en och samma gång

Metheny har ju alltid haft en vilja att tänja på gränserna. Successivt ökades ljudvolymen och tempot när han omvandlade de robotstyrda instrumenten i sin Orchestrion-arsenal  till en modern high-techvariant av one-man-band. Han spelade allt från klaverinstrument, marimba och vibrafoner till trummor, cymbaler och klockspel genom att i praktiken bara spela på sin gitarr. Här växlade Metheny flitigt mellan de akustiska,  och elektriska gitarrerna. I en längre improvisation  vräkte han även på med sin gitarrsynthesizer. Vid ett kort moment trakterade han även elbas.

I den senare delen av konserten  växlade Metheny återigen flitigt mellan  barytongitarren och elgitarren och publiken fick njuta av hans enastående frasering och melodispråk i  material hämtat från albumen Moon Dial och What’s It All About med välbekanta nummer som Last Train Home, Burt Bacharachs Alfie och  Antonio Carlos Jobims The Girl from Ipanema samt Vinicius de Moraes tema från filmen Black Orpheus.

En förtätad stämning skapades i slutet av konserten efter flera inrop då gitarristen bjöd på färgrika tolkningar av  Jimmy Webbs Witchita Lineman, Beatles And i Love Her och en överraskande men likväl majestätisk tolkning av Bengt Hallbergs Waltz-A-Nova. Detta var en tydlig blinkning till en annan av Methenys stora inspiratörer, nämligen framlidne gitarristen Rune Gustafsson.

Återigen visade gitarrlegenden upp sin sofistikerade och osvikliga förmåga att få varje ton att ljuda med stor innebörd.