Nyfikenhet och lekfullhet som smittar av sig

The Splendor, Studion, Umeå folkets hus, 6 november 2025

The Splendors medlemmars musikaliska och tekniska kvaliteter får sägas vara odiskutabla på det individuella planet, men det är inte unikt för just den här gruppen. Det finns gott om ensembler – inte bara inom jazzen – där summan inte blir större än delarna. Men The Splendor har den där magiska personkemin som gör att man som lyssnare fångas upp, inte kan värja sig, och sedan får åka med på en musikalisk resa. Hela tiden med en riktning framåt, det finns en nyfikenhet och lekfullhet hos musikerna som smittar av sig och gör att jag som lyssnare undrar vad som händer i nästa kurva. 

Lisen Rylander Löve – som växlar mellan tenor- och sopransax – balanserar perfekt mellan melodiskt/harmoniskt och helt skruvat. Precis när jag tänker att det kanske börjar bli lite väl mycket utanför boxen tar hon ner intensiteten och ”hittar hem”. Underbart!

Josef Kallerdahl på kontra spelar ett mycket snyggt solointro (och -outro till publikens förvåning) på The King, skämmer bort oss med flera superba solopassager och bygger däremellan en stabil grund tillsammans med Lars Källfelt på trummor. ”Stabil grund” kan ibland vara en omskrivning för ”lite tråkigt men funktionellt” men så är absolut inte fallet här – det är attityd, precision, lyhördhet, och utflykter i fraseringar, men alltid hundra procent samspelt.

Vi bjuds också på ett tokbra trumsolo där övriga musiker inte tystnar utan stöttar solisten, ett grepp som jag tycker är alltför ovanligt och som jag personligen älskar. Fabian Kallerdahl på flygel och keyboard är underbar både att höra och se – när han under ett av alla fantastiska solon liksom studsar på pianopallen småler jag och tänker ”Fan, det är så här det ska vara. Musik på lek men på blodigaste allvar.” 

(Fotnot: missa inte Jenny Svenbergs intervju med Lisen Rylander Löve i nästa nummer av OJ, #6 2025!)