Skyhöga pretentioner men platt resultat

Sigrid Aftret & Trondheim Jazz Orchestra, Umeå Jazz Festival, Idun, Folkets Hus, 24 oktober 2025

Idunteatern är under den sena fredagskvällen bemannad till en tredjedel när konserten inleds. Trondheim Jazz Orchestra möter Sigrid Aftret och besökarantalet ska snart visa sig vara häftigt självreducerande – och, ja, nog finns det uppenbara skäl.

Den norska kompositören och saxofonisten Aftrets verk marknadsförs denna gång som ”en spännande resa i rytmikens värld”, och nog är det spännande – åtminstone såtillvida att själva avsikten är mycket svår att begripa.

Rytmiken är mycket riktigt ”vild” – och inte sällan sökt i sin brutna form. Dissonanserna utgör själva hjärtat och sätter tidigt tonen för hela konserten. Här är siktet inställt mot en friare konstmusik och pretentionerna är skyhöga. Resultatet är dessvärre platt och enerverande.

Jag har alls inget emot stilen på ett teoretiskt plan men slås omgående av den allenarådande tomheten. Trondheim Jazz Orchestra ser tidigt hopsäckade ut – och de ska inte heller beskyllas. Här bor bristerna i kompositionerna. Ur de få sprickorna i dissonansväggen bryter ingenting av värde fram. Det melodiska innehållet är identitetsfattigt och i ständig konflikt med allt och alla, och det bara pågår – och pågår och pågår och pågår. Utan kraft, utan entusiasm, utan glödgade utfall som hade kunnat blåsa liv i idébygget. Kompositionen är ofta plottrig och gymnasial i sin ovilja att tillåta harmoniska passager – som skulle ha laddat de dissonanta delarna med en större nerv.

Ingen musik handlar uteslutande om tekniskt utförande och idéer. Ingen musik handlar blott om matematik och absoluta, mätbara värden. Livemusikens förbannade plikt är att väcka en känsla, sätta en tanke i rörelse – som minst. Det kunde Alan Vega (som behärskade två ackord) och det kan Lina Nyberg, för att nämna två. Målet med liveuppförandet måste vara att, med vilka medel som helst, värja sig från tristessen och det känslofattigt duktiga. Här missar kvällens konsert målet.

Kanske borde Afret ha sneglat mot avantgardister av betydligt friare sort. Jag tänker på Derek Bailey och Peter Brötzmann et alia. I dag gräver hon ytligt i en föreställt frisinnad mylla som absolut rymmer guld – möjligt att finna för den som vågar släppa taget. Kvällens konsert upplevs dessvärre kalkylerad och övertänkt. Elden är frånvarande.

Och ja, de enskilda instrumenten trakteras i många fall både flyhänt och dynamiskt – men helheten stannar ändå på marken. Jag har historiskt sett betydligt starkare konserter med Sigrid Aftret i andra sammanhang och med olika uppsättningar av Trondheim Jazz Orchestra, i olika samarbeten.

Bågen spändes – det ska ingen säga något om – och pretentionsnivån bör applåderas, som intellektuell standard. När jag efter konserten kommer ner i Jazzstudion möts jag också – mycket riktigt – av en after work-konsonans så direktverkande att jag nästan saknar den sträng som brast uppe i Idun.