Nygaard om teknikens vikt på festival

OJs chefredaktör Anna Wallentin har haft en pratstund med ljudteknikern Daniel Nygaard inför helgens Umefestival.

Hej Daniel! Du ska jobba med ljudet på Umeå jazzfestival och har så gjort i mer än 25 år. Vad är den största återkommande utmaningen?
– Det finns många utmaningar. För mig, som sedan ett gäng år också har ansvar för all teknik på festivalen, så är det såklart väldigt mycket utrustningslogistik som behöver lösas. En del saker har blivit extremt mycket svårare på bara några år, kontrabasar exempelvis. För inte så många år sedan hade de flesta med sig sin egen kontra. Nu är det nästan ingen som kan ha det och det kryllar så klart inte av lokala musiker som vill hyra ut sitt vansinnigt dyra och vansinnigt känsliga instrument.

– Men bortsett från utrustningslogistik så tycker jag att vi, sedan några år tilbaka, börjat hitta en bra form för tekniken på festivalen. Majoriteten av de tekniker som jobbar är återkommande… vilket är extremt viktigt. Det är svårt att hitta tekniker som är riktigt duktiga på just jazz.

Vad är viktigast i ditt uppdrag?
– Det viktigaste är att musikerna känner sig trygga på scenen och därmed har bra förutsättningar för att skapa och framföra sin musik. Bra ljud är kul, men om jag börjar diktera villkor för exempelvis hur folk står på scenen, baserat helt på min vision av perfekt ljud, så missar jag ju målet helt och hållet. Bra ljud utan bra musik är bara larvigt nörderi, mitt jobb är att ge förutsättningar för musikskapande.

Om du skulle se tillbaka, vilken konsert är din mest minnesvärda –  ur ljudsynpunkt?
– Jag har aldrig mixat en konsert och tänkt “Herregud vilket bra ljud jag gör” fast musiken varit tråkig. Konserter jag minns var helt enkelt riktigt bra konserter som jag lyckades förmedla till publiken. Det är där nånstans den mer musikaliska delen av mitt jobb rör sig: att framhäva och försköna olika element av musiken och därmed styra lyssnarens uppmärksamhet i olika riktningar.

– Det finns nog ett gäng internationella namn att nämna här, men mitt hjärta vurmar mer för den jazzscen vi har i Skandinavien. Såklart finns det konserter jag skulle vilja uppleva igen, jag minns ett gig med Oddjob för cirka 10 år sedan där stämningen i rummet var mer att jämföra med en masspsykos än en jazzkonsert. Eller det otroliga giget med Johan Lindström Septett för kanske fem år sedan. Det var första gången jag hörde septetten, kombinerat med en fantastisk stämning i rummet var det så klart en knockout! Just det blir också ett så fint bevis på vikten av en bra konstnärlig ledare, som Umeå Jazzfestival tack och lov har och har haft: att man kan komma till en konsert med en artist man inte hört och ändå ha en av sitt livs bästa konsertupplevelser! Att gå på jazzfestival eller jazzklubb blir ju då lite som att gå på restaurang och serveras det som kocken rekommenderar. Jag vill tro att det inte funkar så lika ofta i andra genrer.

– När festivalen behövde byta “ägare” för några år sedan jobbade jag väldigt hårt för att just Umeå Folkets Hus skulle ta över stafettpinnen. Om jag till sist hade något med resultatet att göra så är det i mina ögon mitt största bidrag till jazzscenen. Sedan några år tillbaka har vi bytt konstnärlig ledare till Jonas Knutsson som tillsammans med Helena Karlsson sätter ihop en fantastisk meny.

Är det något särskilt du bävar inför eller ser fram emot här i helgen?
– Jag bävar för vad jag missat i teknikplaneringen. Det brukar se ut så att någon av scencheferna kommer insmygande till min mixplats i Studion och frågar “Du, hur är tanken med si och så” och jag inser att det är något jag missat. Musikaliskt så ser jag bara fram emot festivalen. Herregud, har du sett vilka akter jag har i Studion? Vilket vansinnig helg! Sen ganska många år har jag slutat jobba på konserter på stora scenen Idun. Jag trivs bäst nere i Studion som ju också är Umeås underbara jazzklubb. Det är där jag hör hemma.

– Två av mina akter på Studion i år har jag haft helt otroliga konserter med tidigare: Johan Lindström och Linda Kallerdahl, så jag hoppas såklart på att toppa tidigare gig med dem. Samtidigt finns det ju en angenäm spänning med de artister man inte träffat tidigare. Så jag känner mig helt enkelt väldigt privilegierad en helg som denna. Däremot är det kämpigt att inte kunna mixa allt man vill mixa under festivalen. Att till exempel Thomas Backman inte spelar på min scen känns HEMSKT!

– Som fanatisk pianotrioälskare frågar jag mig också var till exempel Daniel Karlsson, Pär-Ola Landin och Eyolf Dale håller hus. Men som Umeåbo finns det många andra tillfällen att njuta av otroliga pianotrios. Synd för er andra bara. Som inte bor i Umeå.