Anna Högberg Attack: Ensamseglaren

Anna Högberg Attack 

Ensamseglaren

Fönstret (fönstret.bandcamp.com)

Niklas Barnö (tp), Maria Bertel (tb), Per Åke Holmlander (tu), Anna Högberg (as), Elin Forkelid (ts), Finn Loxbo (g, saw),  Dieb13 (turntables), Alex Zethson (p), Gus Loxbo (b, saw), Kansan Zetterberg (b), Dennis Egberth, Anton Jonsson dr. Insp. Stockholm, 15-16 oktober 2024

Med Ensamseglaren släpper Anna Högberg Attack sitt tredje album. 2016 kom det första och 2020 kom Lena, som också belönades med det årets Gyllene skivan i OJ, båda utgivna på Omlott.

Jag har haft förmånen att kunna följa saxofonisten och kompositören Anna Högberg under många år nu och hon har länge tillhört en av mina favoriter på scenen för improviserad musik. Hennes sextett, Anna Högberg Attack, har uppmärksammats både på hemmaplan och internationellt. På det nya albumet är det den utökade versionen av gruppen, som består av några av de främsta improvisationsmusiker vi har, som vi får höra.

I samma veva som denna skivinspelning (i studio) gjorde gruppen sin premiärspelning, vid en minnesvärd konsert på Fasching, i samband med Stockholm Jazz Festival förra året (se recension, 2024 OJ).

Skivan består av två delar. Ensamseglaren / Inte Ensam inleds med att Högberg, med saliv i munnen, åstadkommer ett gurglande och ett sörplande i saxmunstycket samtidigt som Alex Zethson spelar direkt på flygelns strängar. Oroväckande ljud, noise, växer fram med hjälp av elektronik, som ett larm inför ett flyganfall, kaotiskt. Högberg blåser på i saxen, hårt, intensivt och frenetiskt. Elin Forkelid tar vid i samma anda. Hon har en ton helt i paritet med den råaste amerikanska frijazzen från 60-talet. Ett lugnare parti tar sedan vid med bas och brass med utrymme för Per Åke Holmlanders tuba. En vacker melodi får avsluta det hela.

Gnistran / Hematopoesi / Emlodi  börjar lite mer i friform, piano och Dieb13 (Dieter Kovačič) turntables och ”svävande” sågar (?) trakterade av Finn Loxbo och Gus Loxbo. Ett tema presenteras i Hematopoesi spirituellt och vackert. Högberg solo, uttrycksfullt och Niklas Barnös trumpet bryter in och hela gruppen lägger en bakgrund mot vilken han vilar sitt spel. Mer elektronik, nu mot mäktiga trummor, Dennis Egberth och Anton Jonsson. Sedan lite friare tongångar igen och slutet kommer tvärt.

Denna musik är brutal i sin skönhet. Den är angelägen, uppriktig och befriande att lyssna till.

För mig personligen svarar den också mot världsläget och fungerar som en motkraft som ger den energi vi verkligen behöver idag för att orka leva i den galna värld vi just nu bevittnar!