Burkhard Beins: Eight Duos

Burkhard Beins

Eight duos

NiVuNiConnu (ni-vu-ni-connu.net)

Burkhard Beins (perc, elektronik synth), Andrea Neumann (innerpiano), Mikael Renkel (g perc),  Queintin Tolimieri, Anais Tuerlincks (p), Andrea Ermke (sampling) , Axel Dörner (tp), Tony Elieh (b, elektronik), Marta Zapparoli (bandspelare, antenner mm). Insp. Berlin, mars-april 2023 

Slagverkaren Burkhard Beins är en av de viktiga improvisatörerna inom den rörelse som startade i slutet av 90-talet i Berlin och som hissade frihetsflagg som Echtzeitmusik.

Med ett spel utvidgat med elektronik reagerar han ögonblicksomedelbart på medspelarna; ljuden skulpteras ihop. De åtta duetterna på tre vinylskivor är en lång klangessä där skiftningarna i varje möjlighet undersöks noga med många associationer: ljud, slagverk, klang, ton och gränsen mellan att höra och minnas.

Mästerspelet med Axel Dörner, en annan av portalfigurerna, är en seger i abstraktion. Beins prickar och skrapar i Dörners envisa väsande luftpelare eller kortklangerna från instrumentets mässing. Luft och metall som musikaliskt material. Naket.

Med Andrea Neumann har han gjort en ny skimrande variant av duoplattan 2002, Lidingö, den hittills bästa improskivan i detta århundrade, om ni frågar mig. Nu rasslar deras täta spel vidare, hon gnider strängarna i innerpianot, cykliskt rumlar rummet i envisa låga klanger, Beins mullrar försiktigt. Jag anar små rullande objekt och fräsande beröring, har nästan aldrig hört musik växa ur så lätta beröringar i bådas instrument; ibland så intensivt att den fortsätter som en dans i mitt minne.

Dörrarna öppnas på glänt med Andrea Ermkes ljudblänk utifrån, tillfälligheter i gaturummet. Hon är en av Berlins lite förbisedda ljudmästare. Och extra spännande blir det med den italienska ljudkonstnären Marta Zapparoli där jag inte förväntade mig något speciellt. Men hon knastrar och han brusar när de två går på jakt efter missade ljud. Det liknar en böljande ström av elektronik – eller kanske ljus – som transporteras till ett slags nollpunkt där stycket upphör.

De övriga mötena är alla olika möjligheter till ljudskulpturer, rumsöppningar eller bortsuckande tystnader. Och som tema i detta trippelalbum hör jag minne, tid, rum framsk(r)apat i Beins klangrum besökt av innerliga vänner – ja, det är en mäktig essä detta, som saknar påståenden, och essä heter ju på tyska Versuch, försök.

Slutligen vill jag stryka under kvaliteten i de impromusikaliska utgåvorna på den luxemburgiska etiketten NiVuNiConnus konstnärligt genomarbetade utgåvor.  Här med musikerporträtt av Carina Khorkordina, som sedan genialt omformats av Teresa Iten som pixligt löst upp fotouppställningarna så att jag tänker på detta trippelalbum som ett skimrande puzzle utan kantbitar. Musiken fortsätter alltså utan gränser.