Joni Mitchell: Joni’s Jazz

Joni’s Jazz

Rhino/Warner

Joni Mitchell (voc, p, g), Wayne Shorter (s), Herbie Hancock (p) m fl. Insp. 1968-2023.

Vad är jazz? Därom tvistar de lärde. Joni Mitchell kanske inte sitter inne med svaret men påstår sig i alla fall veta vilka av hennes egna låtar som kan rubriceras jazz.

Inom ramen för hennes eget tillbakablickande project, Joni Mitchell Archives, kommer här en box med fyra cd där hon utan kronologi samlat ihop de enligt henne jazzigaste spåren från den långa men ännu inte riktigt avslutade karriären. Handplockat från den omfattande diskografin och kompletterat med några demos och gästspel på andras plattor.

Omgående infinner sig dock frågan utifrån vilka kriterier urvalet gjorts. Räcker det med att Wayne Shorter blåser i sopransaxen för att det ska rubriceras jazz. Jag tycker inte det. 

Förvisso kan de öppna gitarrstämningarna, som utgör en så karaktäristisk del av hennes harmonik och ljudbild, ha något jazzigt över sig. Och visst kan tolkningarna av standards från det orkestrala albumet Both Sides Now och hyllningen Mingus, med enbart jazzmusiker i studion, rubriceras som jazz. Men här finns många spår som jag – i en möjligen lite väl polisiär anda – vill hänföra till pop och singersonwriter-tradition. Så många faktiskt att boxen skulle kunna bantas till en dubbel-cd.

Men här finns också fenomenala spår från Court And Spark, The Hissing Of Summer Lawns och Hejira som oöverträffat balanserar pop med jazz. Tre album från mitten av sjuttiotalet som inte åldrats en sekund och därför måste sägas inta en särställning i diskografin. 

Sedan kan man ju debattera huruvida Joni Mitchell är en bra jazzsångerska eller ej. Min inställning är att det fungerar när hon inte anstränger sig så himla mycket men att det blir jobbigt affekterat när hon försöker få till jazzig frasering och tajming.

 Man kanske inte ska jämföra dem med varandra men när Rickie Lee Jones ger sig ut i jazzens förlovade land lyckas hon mycket bättre. Det verkar som att idiomet faller sig naturligare för henne. En annan sångerska utanför jazzen som lyckats överraskande bra med tolkningar av standards är Sinéad O’Connor. Hennes Am I Not Your Girl?, från 1992, är ett bortglömt men fantastiskt album. 

Till skillnad från de hittills fyra arkiv-boxarna (som via outgivna spår närgånget undersöker olika epoker i konstnärskapet) är Joni’s Jazz en nischad samling med mestadels redan utgivna låtar. Intressant att ta del av men inte nödvändig att införskaffa ens för de nördigaste Joni Mitchell-fansen.