Hoob Records/Border
Klabbe Hörngren (p, synt, trummaskin). Insp. ”i skogen mellan Arvika och Sunne”
Klabbe Hörngrens första soloalbum låter som man skulle kunna tänka sig: som Klabbe Hörngren utan Klabbes Bank alltså. Melankolin, det skeva uttrycket, den brusiga technon och den snygga jazzen finns ju där. Eller som han själv uttrycker det i en presstext: ”ett slags mishmash från ändlösa timmar i ungdomen framför stereon med Aphex Twin och ECM-skivor”.
Bakgrunden är att värmlänningen Klabbe Hörngren flyttat tillbaka till Värmland efter tjugotre år i Göteborg och i en timmerstuga, ensam med ett piano och ett gäng analoga syntar och trummaskiner, spelat in nio musikaliska skisser. Det är i alla fall så det framstår: som idéer till låtar som aldrig riktigt fullbordats. Man hör att det finns potential till något mer, vilket gör lyssnandet frustrerande. Man hör också att det mycket väl skulle kunna vara musik till en poetiskt halvdeppig film.
Trots att musiken gör mig frustrerad är det, förstås, inget dåligt album. Hörngren har mycket snyggt inkorporerat pianot med de analoga musikmaskinerna vilket skapat en suggestiv ljudbild. I ett av de bättre spåren, Hoppet, hör jag hur David Bowie, efter en introduktion på pianot, skulle kunna kliva in i timmerstugan och sjunga något riktigt ödesmättat. Kanske en variant på This Is Not America?
Gillar också att Vem såg Margareta låter som en vämländsk folkvisa tolkad av duon Brian Eno och Robert Fripp. Och att Tolvan tar upp den förlorade EST-tråden och knyter ihop den till något nytt. För att inte tala om hur mycket jag gillar orgelljudet och arpeggiatorn i Labråten.
Dan Backman
Som prenumerant på tidningen JAZZ kan du här logga in och läsa låsta artiklar och alla tidigare nummer.
Inte prenumerant ännu? Prenumerera här
