Oddjob: Atlas

Oddjob

Atlas

Koyo Records 

Goran Kajfeš (tp synth), Per “Ruskträsk” Johansson (as, ss, bcl, fl), Daniel Karlsson (p, org, moog), Victor Scokic (b), Lars Skoglund (dr, vib). Insp. Stockholm 2025.

Oddjob är en grupp som alltid överraskar och som under sina hittils 28 år ständigt hittat nya infallsvinklar och utvecklat sitt sound och öppna formspråk. Gruppens 14:e skiva, Atlas ändrar inte på detta framgångsrecept med flera grammisutmärkelser som resultat, utan fortsätter utforskandet på flera plan där man väver samman influenser från ett brett musikaliskt spektra till en personlig och sammanhållen enhet.

Tidigare har man temamässigt inventerat och processat svensk folkmusik på Folk (Caprice, 2016), filmmusik på Clint (ACT, 2010) och Weather Report på Oddjob plays Weather Report (Amigo, 2016), allt med en ograverad nyfikenhet som blir nyskapande.

Denna gång är det eget material som framförs där spännvidden är stor och varierad. Kompositionerna är koncisa och koncentrerade, uttrycket är direkt med undantag av de korta, flippriga inspelen Crumps som får lyssnaren att”fokusera”.

Basisten Victor Scokic – som ersatt Peter Fors – smälter väl in i den integrerade helhet som präglar Oddjobs spelupplägg. Baby Bop har ett uppfodrande tilltal med en markerande brassektion i förgrunden,  med spår av sextiotalets hardbop plus en rullande pianoloop som bär stycket.

Titelspåret har en liknande droneartad keyboardslinga som bottenplatta, men här är det Kajfeš melankoliska trumpet och Ruskträsks sökande flöjt som anger stämningsläget förstärkt av Lars Skoglunds vibrafon.

Upp & Away är en dramatiskt låt, urbant, tempostarkt med flera tvister där Daniel Karlssons keyboards bryter av, hårdmarkerar. Här är det Ruskträsks expressiva saxofon som driver stycket framåt.

På Saker blir aldrig riktigt som man tänkt sig är det framförallt Kajfeš sordinerade, vilsna trumpet som söker riktning och halvvägs in i kompositionen hittar man den, dock med ett tolkningsbart utfall.

Efterföljande Dead man walking är en molltyngd, ödesmättad, cirkulär komposition med filmiska kvaliteter.

På avslutande Danese är det fullt ös med öppna spjäl. Karlssons fartfyllda ” jazz jazziga” flödiga pianospel, Skoglunds intensiva trummor pumpar på med en högoktanig och alert brassektion som fyller i och ökar konstant trycket fram till slutdestinationen. 

Det som jag framförallt tilltalas av hos Oddjob – vilket blivit mer framträdande med åren – är gruppens innovativa användande av elektronik, inte bara som förstärkning eller komplement utan som självständig del i att expandera ljudlandskapet. Att foga samman och integrera  disparata element till en organisk enhet är en utmaning som gruppen konsekvent tagit sig an. 

När jag intervjuade Goran Kajfeš för OJ:s räkning 2004 – då Oddjob precis släppt sin andra platta Koyo – var man i en fas att prova olika arbetssätt och forma sitt sound. Ambitionen var enligt Kajfeš att söka kombinera vida ramar med ett helhetstänk och på så sätt skapa ett ett eget uttryck för personliga och kollektiva avtryck.

En långsiktigt måliriktning som gruppen hållit fast vid, men som krävt och kräver en omsorgsfull och kontinuerlig balansgång för att inte fastna i ”profilfällan” alternativt tappa sin särprägel, sitt signum. Ofta hör man direkt att det är Oddjob, men samtidigt vet man inte initialt vad som kommer att hända. Det är just det som fortfarande gör gruppen betydelsebärande, relevant och intressant.