Roland Keijser Kvartett: Öppet 03/Tre

Roland Keijser Kvartett

Öppet 03/Tre

Caprice (Naxos)

Roland Keijser (ts, fl cl, perc, p), Torsten Eckerman tpå p, Staffan Sjöholm (b, p), Bosse Skoglund (dr). Insp. 1968-1969, Segelteatern, Stockholmsterrassen, Club Embassy, Historiska museet, Sveriges Radio, Stockholm, 1968-1969

Ännu ett välkommet fynd av arkivsökarna Mats Gustafsson och Roger Bergner med ett omfattande texthäfte. Den förre skriver en beundrande betraktelse, och den senare intervjuar tillsammans med Dan Lundberg Roland Keijser.

Kvartettens musik är en blandning av intryck från många håll. De mest träffsäkra orden i texthäftet läser jag i en recension av Ingmar Glanzelius från 1968: ”[S]tilarna var nollställda”.

Att blanda musik hörs med Roland Keijser kvartett som ett spräckligt oskiljbart helt. Skimrande kraftfull jazz utan gräns.

Keijsers saxofon är grymt kärv, Eckermans trumpet ”fladdrar konturfast” – återigen en observation av Glanzelius – Skoglunds trumspel en bubblande rytmkälla, Sjöholm stadig och sångbart lyrisk med sin bas.

Den petige kan nog ana vibrationer av Ayler, Cherry och inte minst Terry Riley; dennes uppmärksammade In C kom ju ut på skiva just 1968. Det hörs i ett stycke pianospel, visst, men väsentligare menar jag är hur musikerna faktiskt kastar av sig Rileys modernistiska kläder. De intresserar sig för det febriga, blodfyllda under. Och således kan de lika handlöst försvinna in i en gatuparad i New Orleans. Tänk George Lewis och taktfast smattrande virveltrumma. Eller varför inte Bromma? Tänk Bunta Horn, tänk ett Sverige första delen av 60-talet. Då kunde bluesens klagande sötma lika gärna vara Sonja Åkesson eller Majken Johansson. Så hör jag denna musik. Ett lämpligt format som lyfter en tid ur sig själv.

Det råder kraft i denna blandmusik. Visst hör jag finurliga vändningar och kast som sedan skulle bli Arbete & Fritid. Men – och det är viktigt – detta är inte en arkeologisk skärva, inte en skiss, det är ett konstnärligt helt i sin bredd oavsett ålder.

Jag ser Keijsers kvartett som en tidskapsel. Det viktiga är inte eventuella pusselbitar som passar i den dåtida radikala svenska musikscenen. Gärna jämför jag med den rätt hialösa gränsupplösande konsten i situationismens efterföljd – Co-ritus. Och jag hör inte minst en musik som vill gå längre än rockmusiken och popen; alltså bort från den kommersiella yta som ju hyllats i Andy Warhols varumärkesfetischism.

Kvartetten är normbrytande och skulle aldrig vilja uppträda i det som Guy Debord träffande kallat Skådespelsamhället. Det här är mer backstage. Därför vill jag lyssna till Keijsers tidskapsel utan blickar på dåtiden men desto mer här, nu. Den historiska aspekten i all ära men det säger inget att utnämna Keijsers kvartett till något slags fynd från en radikal tid.

Kvartettens musik lever, den står ut bortom gammal postmodernism och – inte minst – vår samtids själiska självupptagenhet. Apropå den omdiskuterade kulturkanonen: är det inte just detta som är en klassiker!? Då och nu blir ett i ett efterlängtat album! Och naturligtvis träffar Glanzelius mitt i prick: ”De musikdialekter som man hittills trott vara vackra kläder framstod nu som nakna, avklädda sin vanliga känslosamhet.”

(Recensionen gäller vinylen, albumet släpps digitalt 30 januari 2026).