Allt från fransk cirkusjazz till pianomusik från jazzens barndom

Ljubljana Jazz Festival
Ljubljana, Slovenien, 29 juni-2 juli 2016

I år var Cankarjev dom bas för Ljubljana Jazz Festival – dessutom hade en för året ny, liten utomhusscen upprättats i parken bakom domen. Där inledde den 73-årige tyske trummisen och slagverkaren Günther ”Baby” Sommer festivalen – som var de senaste 5-6 årens absolut bästa – med en konsert fylld av egna hyllningar till de riktigt stora jazztrummisarna, som Art Blakey och Max Roach.

Inledningskvällen bjöd också på en musikalisk show med franska Surnatural Orchestra, Cirque Inextremiste och lindansaren Tatiana Mosio-Bongonga. Det fanns strama medelålders män i publiken som skrattade så att de nästan grät under föreställningen, som innehöll en rad olika balanstrick – även för orkestern.

Den japanska pianisten Hiromi kom med amerikanen Anthony Jackson (specialdesignad kontrabasgitarr) och britten Simon Phillips (gigantiskt rock- och jazztrumset). De spelade bland annat den bluesiga låten Indulgence från den senaste plattan Spark. I den låten visade Hiromi prov på ett känsligt handlag med tajming och anslag, som annars försvann i de mer – för både piano och trummor – tekniskt bravurmässiga kompositionerna.
Ett genomgående drag i Hiromis spel är de många referenserna till olika pianister. Framför allt hör man ekon av Errol Garners rytmiska spel.
– En av de pianister som jag först lyssnade på när jag började spela jazz som åttaåring var just Errol Garner, sade hon under en kort intervju.
– Han spelade över hela pianot – pianot var lyckligt!

En annan solistkonsert på utomhusscenen gavs av den polske pianisten Marcin Masecki. Han spelade stride och ragtime, bland annat kompositioner av den mindre kände James P. Johnson (1894-1955). Effekten av de kontrasterande rytmiska figurerna i höger respektive vänster hand kändes mycket modern. Pianot framstod som ett slagverksinstrument med toner – ungefär så som Max Roach hanterade trumsetet.

Först ut bland de svenska musikerna var Anna Högberg Attack. De inledde sin sommarturné i Ljubljana med en finstämd om något osäker konsert, där kontrabasisten Elsa Bergman och saxofonisten Elin Larsson höjde sig snäppet över kollegorna Anna Högberg och Malin Wättring (saxofoner), Lisa Ullén (piano) och Anna Lund (trummor). De hade en otacksam plats i programmet – de spelade sent på fredagskvällen efter den helt enastående trion Ned Rothenberg (altsaxofon, klarinetter och shakuhachi), Hamid Drake (trummor och slagverk) och Kaja Draksler (piano).

Rothenberg/Drake/Draksler spelade ihop för första gången, sammanförda av festivalens konstnärlige ledare Bogdan Benigar. Solisttrion gav varandra rejält med utrymme och deras konsert präglades av stor musikalisk generositet och medkänsla och kärlek till den fria improviserade musikens alla subtila och storslagna nyanser. De var helt enkelt i högform.
Hemmadottern Kaja Draksler studerade komposition i Amsterdam fram till 2013.
Är det utvecklande för en improvisationsmusiker att studera komposition?
– Helt klart. Det hjälpte mig att bli medveten om musikens form och att bli mer uppmärksam på detaljer. Dessutom fick jag en bättre känsla för när man ska komplementera, göra samma sak eller vara tyst – det som kallas orkestrering. Jag spelade hela tiden med improvisationsmusiker medan jag studerade komposition i Amsterdam, så det gick hand i hand, sade Kaja Draksler efter sin andra konsert, en i alla avseende minimalistisk konsert, som hon spelade med den franska pianisten Eve Risser.

Fredrik Ljungkvist (tenorsaxofon och klarinett), var inbjuden att spela tillsammans med norsk-svenska ensemblen Gard Nilssen Acoustic Unity. Bandet spelade en mycket tydlig posthardbop, med den svenske kontrabasisten Petter Eldhs korta ton från stålsträngarna som motor, i hypersnabba upprepningar, figurer och löpningar. Samspelet med gästande Fredrik Ljungkvist flöt på – det blev nog inte riktigt som det var planerat, men det lät bra!

Trombonisten Mats Äleklint och tubaisten Per-Åke Holmlander spelade i Paal Nilssen-Loves jätteband Large Unit, som hade en mycket dominerande bas- och rytmsektion. Basdjupen svängde fint, men det var rätt mörkt och bullrigt där nere.

Ann-Sofie Öman