Jacob Anderskov: Resonance

Stunt 16062 / westmanmusic.com / Tid: 43 min.
Jacob Anderskov p, Karen Johanne Pedersen vl, Mette Brandt vla, Ida Nørholm cello, Peter Bruun dr, perc.
Insp. The Village, Köpenhamn, april 2016.

Då denne recensent var ung kallades det ”third stream” när jazzen smälte samman med den europeiska partiturmusiken och ”fusion” när jazz och rock möttes. I dag verkar alltsammans kallas för ”crossover”.
Då recensenten fortfarande känner sig ung insisterar han på att den cd han här har presenterats för är renodlad third stream – inte minst för att upphovsmannen, den danske pianisten Jacob Anderskov, inte förefaller ha den vanliga historielösheten. Hänvisningen i Resonance till den ”gamla goda” third stream är tydlig: en 60-talsklassiker i denne omdiskuterade genre som Steve Kuhn & Gary McFarlands October Suite visar här, 50 år senare, sitt värde som inspiration för en framträdande ung nordisk jazzmusiker.
Inte bara löper den genremässiga symbiosen gnidningsfritt när Anderskov på sin andra udgivning med denna oortodoxa besättning låter tre klassiskt tränade stråkar förenas med Peter Bruuns knittrande trumspel och hans eget distinkta och begåvade jazzpiano. Det är också en bedrift att Anderskov ger sig god tid till att genomföra sina idéer och ändå mästrar, tillsammans med namngivningen av de enskilda styckena, att låta dem stå som öppna böcker för lyssnaren, öppen för våra egna tolkningar. Anderskov låter sig inte, som många andra jazzmusiker som flirtar med partiturmusiken, andas i nacken av Stravinskij eller expressionisterna. Hans musik har i detta sammanhang ofta en mörkt färgad tristess (bland annat för att det saknas en andraviolin hos stråkarna), men den är inte direkt elegisk eller patetisk (absolut inte i den mästerliga utgåvan av Ornette Colemans What Reason Could I Give som på förunderligt sätt står som både ett förtvivlat och osentimentalt rekviem för mästaren).

Anderskov skapar maximal och okorrumperad emotionell rörelse utan att söka allt för långt utanför gängse tonalitetsbruk. Musiken myllrar av liv under den lite dunkla ytan och ibland bryter den, också på sitt eget intensiva och lågmälda sätt, ut i jubel. Den här lyssnaren bröt också flera gånger ut i jubel när han blev påmind om något av den musik som han håller allra mest av: den redan nämnde Gary McFarland-sviten för Steve Kuhn, Beethovens sena stråkkvartetter samt de ställen i svensk musik där Jan Johanssons och Nils Lindbergs vägar korsas.

Anderskov, som står bakom alla titlarna utom Coleman-hyllningen, skriver för den här ”udda” besättningen med naturlig auktoritet och bemästrar att förvandla den omaka konstellationen närmast till ett instrument, väl att märka utan att stråkarna behöver ge avkall på den fraseringsmässiga särprägel som de bär med sig från partiturmusiken och utan att Anderskov och Peter Bruun behöver låta bli att uttrycka sig både frirytmiskt och i ett mera konservativt jazzspråk. För denne lyssnare är detta idealet för en genre-musikalisk symbios.

Third Stream är inte död. Den kallas bara något annat.

Peter H. Larsen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *