En resa ut i det oväntade med Ken Vandermark och hans vänner

[Best_Wordpress_Gallery id=”95″ gal_title=”Vandermark”]

(Klicka någonstans på bilden ovan för att starta bildspelet.)

Krakow Jazz Autumn
Krakow, Polen, 7-11 november 2017.

Ken Vandermark + 10 vänner och favoritmusiker.
Kan det bli bra i fem dagar?
Hur många permutationer kan det bli?
11-fakultet? Om alla varianter får 5 minuter var hur lång tid skulle det då ta?
Tur att man inte gjorde det på det sättet.
Istället var det tre solo, sex duo, tre trio och två kvartetter, det vill säga 14 set över fem kvällar.
Allt var bra och också sättet de kombinerades med lagoma kontraster var lyckat.

Om man samlar Nate Wooley (trumpet), Steve Noble (trummor), Ikue Mori (laptop), Mette Rasmussen (altsax), John Butcher (sopran- och tenorsax), Joe McPhee (tenorsax och ficktrumpet), Kent Kessler (bas), John Tilbury (piano), Eddie Prevost (trummor), Hamid Drake (trummor) och dessutom Ken Vandermark (tenorsax och klarinett), är chansen rätt god att det blir en bra festival. Rätt stora förväntningar alltså.
De överträffades. För var dag kändes det som att det blev allt bättre (möjligen kändes den fjärde dagen som den bästa, men det beror ju också på att det var på Alchemia medan den sista dagens konsert hölls i Manghamuseets konsertsal). Det var en kväll på Hevre och tre kvällar på Alchemia. Hevre rymmer nog drygt 100, Alchemia strax under 100 och Mangha 2-300 och det var fullt alla kvällar.

Festivalens underrubrik var ”Det oväntade” och det får man väl säga att det blir när det egentligen bara var en konstellation som turnerat flitigt tidigare (Vandermark/Wooley duo). Deras konsert var avslutningen på en turné. Den andra grupp som möjligen kan bli mer aktiv är DKV + Joe McPhee. DKV har varit aktiva i drygt 20 år men det var första gången McPhee var med. De fortsatte efter de här dagarna med en turné och vi får hoppas att vi kan få höra konserterna i Krakow och/eller Paris så småningom.

Det hela började med duon Vandermark/Wooley, vilket avvek från de övriga också genom att spela skriven musik. Seriöst värre alltså. Glasögon på och mycket notläsning. Och väldigt bra blev det, en ny låt av de båda. Vi fick också en förklaring hur man går från Erik Satie via Cheap Imitation av John Cage till Wooleys Deeply Discounted, kul.

Steve Noble känner vi kanske bäst som en väldigt snabb och drivande trumslagare tillsammans med bland annat Johan Berthling och Martin Küchen eller med John Edwards och Peter Brötzmann eller Julie Kjær. Här gjorde han trumsolodebut på ett komplett trumset. Och som han gjorde det. Publiken var överförtjust över hans variationsrikedom. Så mycket klanger och idéer att efter en halvtimme krävde publiken ett extranummer. När hände det efter ett trumsolo senast? Bästa trumsolot någonsin?

Mette Rasmussen är ju en väldigt expressiv altsaxofonist inte minst solo.
Som solist gjorde hon det svårt för inspelningsteknikern genom att promenera ut genom publiken. Det är väldigt trångt för oss vanliga på Alchemia, men hon lyckades gå ut genom publiken medan hon spelade. Sedan satt hon under mikrofonen och spelade lergök. Sedan avslutades det hela på golvet spelandes Star-Spangled Banner.
Hon spelade också duo med Ikue Mori och i kvartett med Wooley/Noble/Kessler. Bra konserter även de.
Nästa chans för ett solo i Stockholm är på Fasching 26/11. Missa inte.

Joe McPhee är förstås en legendar som vi aldrig får nog av. Här gjorde han ett soloset och ett duoset med Kent Kessler. Båda lika vackra. Det är väldigt eftertänksamt spel och solo spelade han också en gospel. I duon var Kessler ett perfekt komplement.

John Butcher är ju också en makalös saxofonist. Fast till skillnad från de övriga saxofonisterna den här veckan är det knappt en gnutta jazz i hans spel. Brittisk improvisationsmusik när det är som bäst. Han gjorde tre duospelningar (med Wooley, Vandermark och Tilbury). Som väntat kanske var det duon med John Tilbury (som inte heller kan beskyllas spela några jazzfraser) som var den mest lyckade. Tilbury började med sparsmakade armbågsackord och Butcher kommenterade med sina saxofoner. Så småningom kom lite vanligt pianotoner också och efteråt visade det sig att Butcher också hade lyssnat på ljudet från en strålkastare i tron att det var något Tilbury gjorde i pianot. I sann improvisationsmusikeranda spelade han till sådant också.

Två trumslagare från olika traditioner blir ju spännande. Det tog inte så lång tid för Hamid Drake och Eddie Prevost (mindre än en minut) innan de kändes synkade och sedan såg det ut som de stormtrivdes medan Vandermark blåste tenorsax till deras trumlek. Underbart.

Som avslutning på Mangha fick vi dels en trio med John Tilbury, Eddie Prevost och Ken Vandermark och dels en kvartett med Hamid Drake, Kent Kessler, Ken Vandermark (DKV) och Joe McPhee.
Ett väldigt tydligt sätt att visa på skillnader mellan vissa britter (Prevost startade AMM för drygt 50 år sedan och Tilbury har varit med rätt länge och spelar annars mycket Morton Feldman) och de mer jazzorienterade från USA.
Vandermark försökte införa lite rytmiska element i den första trion men det var det ingen som nappade på. Tilbury spelade med sparsamma klanger och Prevost hade inte ens några trumpinnar framme. Det räckte med cymbaler, en gong, en stråke, ett par elektriska tandborstar och ett par trummor (vända uppåt). Spännande.

Avslutningen med DKV + McPhee var mer vanlig frijazz och väldigt bra. Det var första gången Joe McPhee var med och spelade med DKV trio men de känner ju varandra sedan många år så det kändes som en existerande grupp (vilket det kanske blir efter en veckas turné som började med den här).
Att Ken Vandermark tillhör de stora inom modern jazz behöver väl inte nämnas? Varför han inte spelar i Stockholm speciellt ofta kan man fundera över.

Och vad säger man om Krakow efter de här dagarna och de en månad tidigare med Carliot? Jazzens nya huvudstad? Åtminstone på höstarna. Längtar redan till nästa år. Att se fram emot hösten, det säger väl något?

Text och bild: Lars Jönsson