Fartyg 6: Allt faller

Pacaya Records
Matilda Andersson vo, Daniel Gahrton bars synth, Julia Schabbauer dr, Milton Öhrström p, Boel Mogensen b, Lisa Grotherus bcl. Insp. nov 2017–jan 2018.

De öppnar nästan som en bön eller åkallan. Det är den stora jazzguden som åberopas med grooviga figurer och tassande komp. Det är vackert och närmast naivt troskyldigt, när Fartyg 6 rör sig sömlöst mellan rop och sång. Och här är det motiverat att tala om omsorg om soundet. Gruppen är så tät, alla är intill varandra, uppmärksamma på minsta rörelse. Då någon av och till bryter mönstret i ett soloinpass hajar jag till. Ibland är det Daniel Gahrton som smeker fram dansanta linjer som skuttar fram med hjälp av kompet. Det är sådana slingor som ber en att blunda och njuta en stund.
Annat är litet retfullare, korta gestalter som lockar fram Matilda Anderssons röst. Hennes texter är hopsmälta med musiken, förvandlas snabbt till en klang där vokaler och konsonanter leker med tonerna. Rösten hackar, stannar av, borrar ner sig på stället. Medan musiken litet rådlöst trampar runt. Det är mycket fängslande att lyssna på.

Och då kan jag ju stryka under vad jag läst, att Fartyg 6 är ett konglomerat av olika jazzstilar och annan samtidsmusik. Framför allt Anderssons röst trotsar kategorier. Eller rättare sagt för varje nytt stycke skapar gruppen en egen kategori, där ganska mycket ryms. Det är konstfullt och framför allt en triumf för Fartyg 6 som grupp, att alla är överens hela tiden också när de inte ska vara överens.

Kasten är teatraliska mellan stilar och individer. Drömskt, glömskt, trånande, okynnigt inom en supertät grupp som gör supertät musik.

Thomas Millroth

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.