Lindha & Fabian Kallerdahl tappade aldrig fokus

Lindha & Fabian Kallerdahl
Teaterstudio Lederman, Stockholm Jazz Festival, 17 oktober 2018.

 
Jag har längtat efter den här konserten. För jag har lyssnat länge på Lindha Kallerdahl, men aldrig lyckats höra henne live. Jag sätter mig långt bak på mittenläktaren. Så är det som att jag blinkar, och konserten är slut. Hm. Vad hände? Ett levande exempel på att tiden går fort när man har roligt? Kanske. Jag tror … att känslan kommer av det obrutna fokuset som jag upplevde spände från start- till slutton. Lindha och Fabian börjar. Fri improvisation. Josef Kallerdahl kommer in och gästar på ett par låtar. Dream Away Child. The Thrill is Gone. Örhängen man hört stötas och blötas på alla möjliga sätt, i allt från fri-impro till soft house. Här med Lindhas fullkomligt gränslösa röst som röd tråd. I standardsen frångår hon allt vad konventionell interpretation av texterna heter. I de fria improvisationerna pratar hon ett eget språk, helt flytande, där ingenting känns som onödig repetition av den vokala fri-impro-historien. Jag tänker inte riktigt på Fabian, hans piano bara finns där som en alldeles självklar, rörlig del av ljudbilden. Till sist, en av mina personliga favoriter sen långt tillbaka, Cry me a River. Totalt sabotage, på ett bra sätt. Duon krossar låten och pusslar sen ihop bitarna som de själva vill. Lindha Kallerdahl gör ännu en textinterpretation helt utan manér och choser, där budskapet då vrids till något lite annat än vad man kanske tidigare uttolkat i mer traditionella versioner. ”I cried a bloody river over you.” Ridå. Slut. Försjunken i konserten blir landningen lite mjukare av extranumret som är en fri improvisation, kanske till och med ännu bättre än Cry me a River.
 
Anna Berglund

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.