♥ Enrico Pieranunzi/Gabriele Mirabassi/Gabriele Pieranunzi: Play Gershwin

CamJazz (Plugged)
Enrico Pieranunzi p, Gabriele Mirabassi cl, Gabriele Pieranunzi violin. Insp. Cavalicco, Italien, februari 2017.

Denna Gershwin-tolkning av tre stora italienska musiker är ett mästerverk. Inte bara på grund av det suveränt frigjorda men samtidigt djupt lojala förhållande de tre musikerna har till de sju valda styckena, utan framför allt för huvudpersonen Enrico Pieranunzis transkription av styckena till trioformat.
Att förvandla Gershwins två orkesterstycken, An American in Paris och Rhapsody in Blue, till intim kammarmusik utan att förråda komponisten och samtidig tillfoga facetter till musiken är en nästintill övermänsklig uppgift. Men det sker faktiskt här, och det visar att Pieranunzi inte bara är en osedvanligt begåvad italiensk jazzpianist med klassisk bakgrund, utan en musikalisk tänkare i världsklass.

Med endast tre instrument kvarhåller Pieranunzi den mångfald som den utvidgade symfoniorkester Gershwin skrev An American in Paris för, och som Ferde Grofé utstyrde Rhapsody in Blue med. Med de tre musikernas personliga och djupt hängivna förhållande till Gershwin bevaras passionen i framförandet hela vägen. Jo, de parisiska taxihornen, basunerna och de stora pukslagen får man tänka sig till – och så, nej, ändå inte, för triomusiken lever sitt eget intensiva och myllrande liv. Gershwins triumf – att samla intryck från wienerklassicism, fransk musik och gryende amerikansk jazz i ett samlat uttryck – framstår också som en triumf för dessa tre musiker, för de har precis samma djup och bredd i sin egen musikaliska bakgrund och erfarenhet.

Förutom de två orkesterstyckena kastar de sig inte överraskande över Gershwins tre preludier (plus den så kallade Melody no. 17, kamouflerat som preludium), alla skrivna för solopiano, så här berikar de musiken motsatt väg: genom att använda stämmor som Gershwin inte tillät sig själv. Även det slutar lyckligt. Musikantgenen hos Pieranunzi blomstrar här, utan att den klassiska andan i vilken preludierna är tänkt och skrivna, försvinner. Enricos bror, violinisten Gabriele Pieranunzi och klarinettisten Gabriele Mirabassi, med den varma och graciösa tonen, smittas av Pieranunzis goda humör och letar sig in en gemensam varierad men kontrollerad puls som kläder Gershwin så kolossalt, men som sällan upplevs vid de mera partiturtrogna uppföranden man hör i världens konsertsalar.

Slutligen tillfogas ett sjunde, relativt kort stycke, skrivet av Pieranunzi som en variation över ett Gershwintema – eller snarare flera teman – och med fina fugala växlingar mellan det tre musikerna. Här har man en mera frigjord, jazzinspirerad frasering från de tre som får recensenten att våga påstå att vi här är mycket nära ett närmast heligt begrepp: kompletta musiker.

Peter H. Larsen