Thelin, Eje – trombonist, kompositör, orkesterledare

(9 juni 1938 – 18 maj 1990)

Eje Thelin var en av den svenska jazzen största profiler och internationellt mest kända musiker, en lysande trombonsolist och under 1960- och 1970-talen ledare för en av landets främsta jazzgrupper

Eilert Ove Thelin föddes i Jönköping men växte upp i Danderyd utanför Stockholm. Han var bara 15 när han utnärkte sig som trombonist i dixielandorkestern Pygmé Jazz Band. Den blev populär genom radion, engagerades på Nalen, turnerade och fick skivkontrakt med Philips. Eje medverkade på halvdussinet 78-varsskivor gjorda 1954 och 1955.

Skivbolaget gav Eje tillträde till en skivinspelning våren 1956, när Stan Kentons orkester var i Stockholm och några av dess musiker skulle fångas på skiva tillsammans med svenska kolleger. Natten, mellan den 16 och 17 april lyssnade Eje förundrat på trombonisten Carl Fontana – och fick dessutom tillfälle att prata med honom. Det tog bara några ögonblick, berättade Eje, men på den stunden fick han idéer och uppslag så det räckte att jobba med i flera år.

Den tonårige dixielandtrombonisten blev snart en av de främsta unga musiker inom den moderna jazzen. Med populära Jay & Kai som förebild spelade han kvintettmusik tillsammans med ventilbasunisten Lalle Svensson (som också hade varit med i Pygmé-orkestern – som pianist). De segrade i tävlingen AT-jazzen; två låtar på en EP-sida i serien ”Jazz för ungdom” finns som dokument över den gruppen.

Eje spelade ofta på ungdomsgården Sunside, och han medverkade också i tillfälliga orkestrar som samlades ihop utanför Nalen på fredagsnätterna för veckoslutsturnéer till landsorten. Sina första längre engagemang fick han hos Seymour Österwall och i ett band som leddes av amerikanske trumslagaren Joe Harris. Sedan kom han till Putte Wickman, först sextetten och sedan storbandet, där han också bidrog med arrangemang och kompositioner.

1961 bildade Eje Thelin en egen kvintett som kom att bli en av de mest uppmärksammade europeiska jazzgrupperna – omskriven till och med i amerikansk jazzpress. Från början var Bernt Rosengren tenorsaxofonist; han ersattes så småningom av Ulf Andersson. Pianister var Göran Lindberg, Lars Sjösten och till sist holländaren Joel Vandroegenbroek. Bas spelade Erik Lundborg, Björn Alke och så småningom Roman Dylag. Trumslagare var Sven-Erik Materne, efter en tid ersatt av Rune Carlsson.

Fast nu hade jazzen lämnat den populärmusikaliska sfären och levde i ett ingenmansland – utan spelställen och bred publikkontakt. Eje turnerade ute i Europa, gjorde skivor i Tyskland och Polen, framträdde vid stora festivaler. Hemma i Stockholm spelade kvintetten in albumet So Far som blev OJ:s Gyllene Skiva för 1963.

Ejes trombonspel var omisskännligt; rörligt och lätt med en förtätad, intim klang, fyllt av överraskningar och äventyrligheter. Här fanns en rik melodisk fantasi, rytmisk gnista, och en klanglig mångsidighet som med tiden även kom att inbegripa så kallade multiphonics, det vill säga flerstämmighet genom bruk av övertoner och simultan sång.

Kvintetten fungerade fram till 1960-talets mitt. Parallellt medverkade Eje i andra sammanhang, till exempel George Russells svenska grupper. 1966 bildade han en kvartett med basisten Palle Danielsson, tenorsaxofonisten Barney Wilen och med Rune Carlsson alternativt Billy Brooks på trummor. Men då hade det svenska jazzklimatet blivit alltför kärvt. 1967 flyttade Eje sina bopålar till Graz i Österrike där han blev trombon- och improvisationslärare vid musikkonservatoriet.

Under fem års bortavaro från Sverige ägnade han sig åt att spela ute i Europa med några av de främsta musikerna där, och 1969 hedrades han med en förstaplacering som ”kommande stjärna” i amerikanska tidskriften Down Beats omröstning. Nu var det fri, förutsättningslös improvisationsmusik som gällde, vilket han senare såg tillbaka på som ett reningsbad och ett avstamp för att kunna gå vidare musikaliskt och instrumenttekniskt.

1972 kom han tillbaka till Sverige och under återstoden av 1970-talet ledde han Eje Thelin Group, som länge var en kvartett med klaviaturspelaren Harald Svensson, basisten Bruno Råberg och trumslafaren Leroy Lowe, och till slut ett åttmannaband. Musiken byggde på Ejes breda förankring i jazzens traditioner men var också färgad av impulser från andra håll. För bandets första lp år 1975 fick Eje åter Gyllene Skivan. Gruppen turnerade inte bara i Sverige utan också ute i Europa och i USA.

Men 1980 tog det stopp: under uppseendeväckande former la Eje ner orkestern och skickade tillbaka de 80 000 kr han fått i stöd från Kulturrådet. Vi vill ha spelningar, inte socialhjälp, var hans budskap. Musikpolitiken borde inriktas på att skapa arbetstillfällen.

1986 bildade han en ny, kortlivad grupp kallad E T Projekt. De sista tio åren var han annars mest verksam som gästsolist och kompositör; han skrev för kammarorkester och elektronik och dessutom flera beställningsverk för radion. När det sista, Raggruppamento, 1989 uruppfördes och spelades in av Radiojazzgruppen, var Eje alltför sjuk i cancer för att spela med, och gitarristen Göran Klinghagen fick ersätta honom som solist.

Förutom en betydande musiker var Eje Thelin en viktig musikpolitisk kraft och visionär. Improvisationssymposiet Ad Lib 79 i Stockholm utgick sålunda från hans initiativ och idéer.

Artiklar:

Unga jazzmusiker III, Eje Thelin, OJ/11 1960

Svensk toppman måste jobba utomlands, Estrad 10/1962

Eje Thelin, OJ 1/1973

Vill ha debatt och solidaritet, OJ 3/1976

Eje Thelin, Down Beat, October 7, 1976

Eje Thelin är tillbaka med ”rytm och harmonier”, OJ 6/1985

CD:

So Far (EMI)

At the German Jazz Festival 1964 (Dragon)

Eje Thelin Trio 1965 with Bengt Hallberg (Dragon)

With Barney Wilen 1966 (Dragon)

Graz 1969 (Dragon)

Svensk Jazzhistoria vol 8–­10 (Caprice)

Bits & Pieces (Phono Suecia)

The Swedish Radio Jazz Group: Raggruppamento (Phono Suecia)