JARRETT / GARBAREK / DANIELSSON / CHRISTENSEN Sleeper

Recenserad i OJ 6-12

JARRETT / GARBAREK / DANIELSSON / CHRISTENSEN
Sleeper

Personal mountains – Innocence – So tender – Oasis – Shant of the soil – Prism – New dance.
ECM 2290791/Naxos/tid: 107 min
Keith Jarrett p, percussion, Jan Garbarek ts, ss, Palle Danielsson b, Jon Christensen dr.
Insp live på Nakano Sun Plaza, Tokyo. 16 april 1979.
Betyg 4: ••••

Under 70-talet hade Jarrett två kvartetter igång. Den ”amerikanska” bestod av Jarrett, Dewey Redman, Charlie Haden och Paul Motian, och i den ”europeiska” fanns de tre skandinaverna Garbarek, Danielsson och Christensen.

Jarrett skrev all musik för de båda grupperna, men han gav den olika karaktär beroende på de medverkandes personliga spelstilar. Lite generaliserande kan man säga att USA-musikerna spelade en mer free form inspirerad musik. Redman och Haden hade spelat med Ornette Coleman och även om Jarretts kompositioner var mer formbunda finns likheter i uttryck och kollektiv improvisation. Bandet finns dokumenterat på ett 15-tal plattor på Impulse och ECM.

Den skandinaviska kvartetten var knuten till ECM och gjorde två studioinspelningar: Belonging (1974) och My Song (1979). Här finns flera skenbart enkla och attraktiva teman känsligt framförda som gör albumen speciella. Med nu aktuella Sleeper och tidigare Personal Mountains och Nude Ants finns också tre liveinspelningar, alla gjorda under 1979, två i Japan och en i New York (se f ö artikel om Sleeper i OJ nr 5 2012).

Sedan verkar kvartettprojekten ha upphört framför allt till förmån för solokonserter, triospel med Gary Peacock och Jack DeJohnette och inspelningar av klassisk västerländsk musik. På den skandinaviska konstellationens liveplattor presenteras mycket av musiken i långa sjok på upp till 20-30 minuter och fler av kompositionerna återkommer i dessa tre album.

Sleeper inleds med en furiös version av Personal mountains där Christensens energiska trumspel överraskar. So tender har melodiska kvalitéer i klass med de bästa från studioinspelningarna. Men det närmast telepatiska samspelet är genomgående något som lyfter alla låtarna till stor musik. Garbareks ton har auktoritet och hans spelstil är mycket övertygande.

Danielssons interaktion, inte minst med Jarrett själv, har en sällsynt och självklar karaktär. Det är inte underligt att den här kvartetten nått kultstatus, inte minst bland den senaste generationens nordiska jazzmusiker.

Ulf Adåker