Rapport från Jazz en la Costa

Dominguez

De bistra tiderna i Spanien har på senare år succesivt tvingat arrangörerna av Jazz en la Costa att minska antalet speldagar med en dag, så att det 2011 omfattade sju dagar, 2012 sex och 2013 fem. Årets upplaga var den 27:e i ordningen (varav jag bevistat 13) och till min glädje och överraskning återgick man nu till det som gällde fram till 2010, nämligen åtta speldagar, trots bristen på privata sponsorer.

Om det är ett säkert tecken på ekonomisk upphämtning vet jag inte, men uppenbarligen spenderas kulturpengar frikostigare nu igen. Däremot har man höjt biljettpriserna från en som man kan tycka onödigt generös nivå till en mera normal. Inramningen är fortfarande den betagande tropiska parken El Majuelo med fasadbelyst kastell som effektfull fond för de nattliga konserterna.

Som framgår av dag-för-dag-skildringen här nedan kom det, som brukligt på Jazz en la Costa, att bli en mångfaldens festival.

19/7: Lysande flamencojazz med Chano Dominguez och Nino Josele

Först ut var ett par andalusier som bjöd på flamencofusion, Chano Domiguez från Cádiz på piano och Niño Josele från Almería på akustisk gitarr, båda kända sen tidigare på festivalen och inga duvungar i internationella jazzsammanhang. Detta är musik som går hem hos den spanska publiken och det mest högklassiga i genren jag vet.

De överraskade direkt med några i sammanhanget ovanliga låtar, såsom en lyrisk version av Django och – hör och häpna – Jag vill tacka livet. Det handlade inte om piano med gitarrkomp, utan rollerna dem emellan växlade ständigt mellan att styra, kompa eller förenas i sammanflätad kontrapunkt. Ovanstående bild är missvisande i sitt stora avstånd dem emellan. Något musikaliskt avståndsgap existerade inte, men för maximal omväxling stack man emellanåt in stycken med soloframträdanden.

20/7: Dhafer Youssef spelade fusionerad arabisk sufi på sin oud

Youssef

Från jazz fusionerad med flamenco förflyttades man dag 2 till fusion mellan sufi (arabisk, traditionellt islamisk, musik) och jazz av det rockigare slaget, ett slags trippelfusion med andra ord. Jag kunde konstatera att tunisiern Dhafer Youssef spelar oud med god teknik och dessutom är en röstkonstnär, där den svajiga rösten på ett effektfullt sätt låter som ett instrument i den orientaliska traditionen. Han är verksam i Europa och väl bekant med jazzmusiker där, inte minst norska sådana.

Hans grupp var kosmopolitiskt sammansatt och bestod av estländaren Kristjan Randalu (p), norrmannen Eivind Aarset (g), engelsmannen Phil Donkin (b) samt ungraren Ferenc Németh (dr). Youssef dominerade scenen med en auktoritativ spelstil på sin oud, men stundom bjöd han också upp till duell med bas, trummor eller piano. Németh spelade verkligen trummor mycket expressivt, även hans solon var fullt njutbara.  

21/7: Joshua Redman bjöd på teknisk briljans

JoshuaRedman

Tredje dagen var Joshua Redmans. För sju år sedan deltog han med en pianolös trio, den här gången med en kvartett, där basisten var densamme; Reuben Rogers. I övrigt hade han nu på piano Aaron Goldberg och vid trummorna Gregory Hutchinson, i allt en mycket kompetent skara. Redman briljerade som vanligt med sin teknik och sitt harmonisinne och han visade upp hela sitt register i varierande tempon, En häftig Summertime minns man särskilt och avslutningsvis rev han av en så ekvilibristisk bebopklassiker som Moose The Mooch. Joshua Redman är tveklöst en av världens absolut skickligaste på tenorsax, som jämbördiga kan jag på raken bara komma på James Carter och David Murray. Men i all sin fullkomlighet saknar man det där personliga som skulle ge honom en definitiv plats i jazzhistorien, en utmejslad egen profil med andra ord. Det var vad hans far Dewey Redman hade, utan att för den skull kunna tävla med sin son i perfektion.

22/7: Tord Gustavsen Quartet, kylig som en jökelbäck från Jostedalsbreen

TordGustavsen 

Tord Gustavsen Quartet må vara en exotisk fågel i Japan och andra platser på vår planet, men i Andalusien vill man ha mera nerv, vågspel och utlevelse. Norsk jazz står ju annars i framkant och jag trodde att man definitivt fjärmat sig från stämpeln ”fjordjazz”, åtminstone bland den yngre generationen. Men tydligen finns fortfarande en kommersiell marknad för musikformen, Det försiktiga stämingsläget var detsamma hela kvällen. Bedövande vackert, men kyligt som en jökelbäck från Jostedalsbreen.

En gästvokalist hade man engagerat, Simin Tander, med meriter både som skådespelerska och sångerska från en mångfald tyska filmer. Hon är dotter till en afghansk journalist och en tysk lärare och sjunger gärna egen musik och text, ofta på det afghanska språket pashtan. Här var hon i varje fall ett annorlunda tillägg till den nordiska folktonen i de nummer hon fick medverka, tyvärr dock alltför återhållen och kontrollerad även hon för att utgöra någon verklig utmaning för kvartetten.

23/7: Strålande lättsinne och italiensk touch med Enrico Rava Tribe

 EnricoRava

Om det är något som särskilt kännetecknar Jazz en la Costa, så är det mångfalden. Vilka enorma kontraster man kan uppleva från en dag till en annan! Allt det man saknade hos Tord Gustavsens kvartett dag 4 fick man i desto högre grad uppleva den femte dagen med Enrico Rava Tribe. Humor, lättsinne, våghalsighet, kreativitet, energi och nerv, alla dessa ingredienser fanns i denna trumpetaren och altmeistern Ravas kvintett med den skara betydligt yngre musiker han samlat kring sig; Gianluca Petrella (tb), Giovanni Guidi (p), Gabriele Evangelista (b) och Fabrizio Sferra (dr).

Repertoaren kändes igen från tidigare album, Theme For Jessica, Bandoleros, Happiness Is To Win A Big Prize, Mystere, Certi Angoli Segreti och Tango For Vasquez y Pepita, med tillägg av några få nyheter.

Ofta består Ravas musik av udda taktarter och ovanpå detta det typiskt italienska soundet, en touch av varietémusik och Nino Rota. Under hela konserten förekom nästan inga uppehåll mellan melodierna. Guidi skötte om övergångarna med sitt effektfulla cluster på pianot, som succesivt övergick i en allt tydligare ny melodi.

För mig som inte hört kvintetten tidigare, var Petrella den stora överraskningen. Med sin kraftfulla och stora ton på trombonen dominerade han till stora delar tillställningen. Det betyder inte att han saknade lyhördhet. En hel del tvåstämmiga inslag tillsammans med Rava satt helt perfekt.

Det ska också nämnas att Rava fick en medalj av Almuñécars kvinnliga borgmästare. Dessutom hade en platta med namn och år graverats ute i parken och sedan signerats av Rava. De årliga utmärkelserna är en uppskattning från kommunen för artister som gärna brukar återkomma till denna festival, som är mycket populär bland musiker i gemen.

 

24/7: Motstridiga ambitioner hos Dave Holland Prism

DaveHolland

Sjätte dagen och dags för Dave Holland Prism att visa upp sig. Gruppens debutskiva ”Prism”, som sedan fick ge namn åt gruppen, har ju ganska odelat fått bra beröm, så det var med en viss förväntan man såg fram emot den här kvällen. Den engelske basisten Holland har ju genom åren samarbetat med många av jazzens allra största och i olika slags musikaliska sammanhang. I Prism har han samlat tre tunga amerikanska namn kring sig; Kevin Eubanks (g), Craig Taborn (p) och Eric Harland (dr).

Flera rätt komplexa kompositioner från olika gruppmedlemmar utgjorde kvällens repertoar och borde blivit en harmonisk utmaning för gruppens akustiska instrumentutövare, men kom genom Eubanks dominerande elgitarr att få träda i bakgrunden, för att i stället bli till någon form av 70-talsfusion med dess mera begränsade uttryck i form av standardiserade licks.

Flera gånger under kvällen ställde jag mig frågan ”Vad ville egentligen Holland med den här gruppen?” Någon sorts eklektisk ambition att vara både det ena och det andra och så blev det varken eller? Eubanks är en mycket skicklig musiker i sin genre i mera elektrifierade sammanhang.

Men här fanns som grundpelare en basist med mycket härligt akustiskt trä i soundet och en pianist med utsökta små intima, minimalistiska kommentarer, som hade förtjänat att tillvaratas och tilldelas ett annat komplement. Harland gjorde det bästa av situationen och lyckades spela trummor som passade in, utan att någonsin bli en Billy Cobham. Han skulle visade det sig återkomma två dagar senare i egenskap av mångårig medlem av Charles Lloyd Quartet.

25/7: Zara McFarlane, ett stjärnskott på den europeiska vokala himlen

ZaeaMcFarlane

Festivalens vokala inslag stod Zara McFarlaneför den näst sista kvällen. född och uppväxt i London av jamaicansk familj, med en brittisk kvartett bestående av Binker Golding (ts), Peter Edwards (p), Max Luthert (b) och Moses Boyd (dr). Hon är ett stjärnskott på den europeiska vokala himlen och har fått många lovord. Det kan hon vara värd, för hon hade det mesta som krävs; tonsäkerhet, brett register och en stark stämma. Repertoaren saknade fullständigt inslag av standardmelodier, men ingen upplysning gavs om vem som var upphov till alla låtar, som ofta hade en dragning åt pop- och soulhållet, men som ändå framfördes med jazzfeeling.

I vissa nummer övergick hon till scatsång och svängde någonting grymt. Golding, normalt gruppledare med egen kvartett, var den dominerande musikern. Han kunde stapla coltranefraser i superhögt tempo. Hans duetter med scatsjungande McFarlane var höjdpunkter. Boyd utmärkte sig också med ett sällsynt välnyanserat trumspel.

26/7: Charles Lloyd still going strong

 CharlesLloyd

Den amerikanske träblåsaren och veteranen Charle Lloyd hade samlat relativt sett idel ungdomar kring sig i sin kvartett, nämligen pianisten Gerald Clayton, född i Utrecht, Holland, men uppväxt i södra Kalifornien och numera boende i New York, som visade sig vara en kreativ pianist i Bill Evans-stil, basisten Joe Sanders, som nyligen gjort sin skivdebut som gruppledare och annars har meriter från just Gerald Claytons trio, och slutligen den nyansrike trumslagaren Eric Harland, som vi gjorde bekantskap med två dagar tidigare i Dave Hollands Prism.

Gruppen spelade inga standardlåtar, men tyvärr presenterade aldrig Lloyd varken medmusiker, melodival eller kompositör. Ingen sade någonsin något, men i övrigt såg de inte ut att strunta i publiken! Själv spelade Lloyd i den stil som alltid varit hans förhärskande, en sorts postbop som spelas med ljus ton, närmast som en tenorsax skulle låta inom cooljazzen på 50-talet, fast med mera komplex harmonik.

Han spelade också flöjt och avslutningsvis i ett nummer med Balkanstuk en tárogató, som till utseendet liknar en sopransax och som används inom rumänsk och ungersk folkmusik. Kvartettens softa musik gick hem bland den spanska publiken och blev en värdig avslutning på åtta nätter av synnerligen välvald och varierad festivaljazz.

Text & foto: P-O larsson,
Foto: Hans Speekenbrink 

Almuñécar, Granada, Spanien 19-26 juli 2014.