♥ Peter Asplund: All my Septembers

Prophone (Naxos)
Peter Asplund voc, tpt, flh, Hans Andersson b, Johan Löfcrantz Ramsay dr, Lars Jansson p, Joakim Milder ts, ss, Isabella Lundgren v, Asplund Big Band Horn. Insp I Åsby Kulturhus 18-19 nov 2019.

Det faller sig naturligt att uppskatta denne lysande trumpetare, sångare, kompositör och bandledare då han utgjort en mittpunkt på Sveriges jazzscen de senaste decennierna. På All my Septembers bejakar Peter Asplund sin romantiska läggning genom svepande toner av melankoli. Jag noterar en helhjärtad satsning med flera låtar som pågår genom olika faser i åtta till nio minuter, varav ett par kunde ha komprimerats. Spännvidden imponerar: från Michel Legrand-homage till Miles-blinkningar. I makalösa Melancholia II är man med sin rytmläggare i spetsen, närmare spräck-vallen än någonsin. Allt material bär Asplunds signatur, bortsett från två texter. Trogna vapendragarna Aspiration övertygar som vanligt. Hans Andersson får gott om utrymme när han skjuter på, medan osviklige partnern Löfcrantz Ramsay pendlar mellan det subtila och furiösa.
Vi som hört dem tillsammans vet att de trivs ihop. Jag syftar på att Lars Jansson här skivdebuterar med den tvåfaldige Gyllene Skivan-vinnaren Asplund. Jansson tillför lyrisk skönhet, eminenta löpningar och musikalisk visdom. Också en raritet att en annan professor, inspirerade Joakim Milder, lirar fullödigt solo på sopransax. Trumpet och flygelhorn dominerar annars soundet, ofta långa magnifika linjer, ibland glödheta crescendon. För att vara crooner begiven på duetter är det tunnsått med sång. Vad som erbjuds är reflekterande, ömsint sådant i titelsången samt ypperligt bidrag från Isabella Lundgren i egen text. Uppseendeväckande dynamiska storbands-arr från Magnus Blom och Mats Hålling i perfekt akustik. Jag gläds åt ett album med innerlig stringens i världsklass, vars avslutande vaggsång framkallar gåshud. I dessa tider är det musik med precis den energi och tröst vi behöver.

Mats Hallberg