Ystad Sweden Jazz Festival – torsdagsrapport

SinneEeeg XLBB LS

Ystad välkomnade jazzfestivalsbesökare från sin allra bästa sida med sol, värme och myller på gator och torg. När klockan slagit 11 denna jazzfestivalens första dag och första konsert, var Per Helsas gård fullknökad i väntan på att XL Big Band skulle dra i gång sitt väloljade maskineri.

Jag hörde bandet för ett par dagar sedan i Smygehuk då de backade upp Hayati Kafe med den äran. Flytten till Ystad och rollen som festivalens öppningsakt gjorde inte detta fantastiska storband sämre och att ha danska sångerskan Sinne Eeg vid sångmikrofonen var snarare ett rejält lyft.

SinneEeg LS

Bandet öppnade med Nat Adderlys Work song och sen fick Sinne sträcka ut i What a little moonlight can do, Edelweiss i ett lite märkligt storbandsarrangemang, Lars Janssons fina Giving, receiving med Kjell-Åke Persson i duktig solistform. Fortsättning följer så med Mercers My shining hour där Calle Lindberg stod för ett välapplåderat solo.

Sinne Eeg är en fantastisk jazzsångerska det har jag haft anledning att påstå flera gånger tidigare. Frasering, tonträffsäkerhet och inte minst hennes scenuppträdande gör att en konsert med detta fullblod till jazzartist stannar i medvetandet under lång tid. Tusind tak, Sinne!

Vid pressmötet i våras inför årets festival spelade John Venkiah med sin trio. Jag fick då lite vibbar av talangupptäckt och tänkte att den här pianisten lär jag få återkomma till. Och det fick jag snart nog, nu var han här med en egen konsert på Hos Morten café.

Venkiah är en trevlig prick och tar publiken med sin ödmjukhet. Men, han skulle inte ha utökat sin trio med trumpet. Jacob Lenberg har en del kvar att göra innan han är färdig för en festivalpublik. Det snällaste jag kan säga nu är att han låter som en tidig osäker Chet Baker eller Tony Fruscella.

JohnVenkiah LS

Alla fyra i John Venkiahs grupp har begåvning och dom kommer säkert tillbaka i någon form. Frågan är bara när.

JohnVenkiahBand LS

Ett av festivalens större dragplåster var Eliane Elias Quartet som från allra första ton tog ett ordentligt grepp om publiken. Responsen var omedelbar och total.

Kvällens låtar var hämtade från Elias senaste platta Light my fire och från Brasiliens omfattande songbook. Eliane sjöng, spelade piano och dansade kompad av gitarristen Rubens de La Corte, percussionisten Rafael Barata och basisten Marc Johnson.

Konserten avslutades efter drygt två timmar med The girl from Ipanema. och samtliga fyra musiker var så här dags i jätteform och presterade på toppen av sin förmåga. Om någon skall lyftas fram före de övriga så är det nog baslegenden Marc Johnson,som bjöd på basspel av sällan hört slag. Teatersalongen kokade vid det här laget och alla vi som var där fick uppleva rena karnevalsyran. Obrigado Eliane!

Text: Stig Linderoth
Foto: Lasse Seger

(Tyvärr rådde strikt fotoförbud under konserten med Eliane Elias)