Ecaroh bäst när Bangen firade 25 år

Bangen Jazz & Bluesfestival24–28 juni i Sandviken

De sista dagarna i juni drog Sandviken Big Band Bang i gång för 25:e gången. Det stora tältet i Stadsparken i Sandviken var välbesökt alla dagarna. Årets upplaga av ”Bangen” var späckad av jazztoner av allehanda slag. Inledningsvis en rivstart på torsdagen av Peter Asplund Big Band. Här satt eliten av svenska jazzsolister och det var en lagom blandning av standards som On the Trail och I Hear Music samt Asplunds egna underfundiga kompositioner och arr. En utmärkelse utdelades i form av ”Muggenstipendiet” som gick till trombonisten och musikläraren från Västerås, Kent Olanderson som även var medlem i Asplunds band. Det var Mats Werner som delade ut priset instiftat 2014 i samband med att hans bok om sin bror pianisten Lasse Werner kom. Lasse hade ju alltid en mugg på pianot när han spelade.

Bangen var för jubileumsåret utökad till hela fem dagar och redan på onsdagen framträdde Rigmor Gustafsson tillsammans med gitarristen Matias von Wachenfeldt i Sandvikens kyrka. Här bjöds det på finstämd sång av viskaraktär och vi fick också höra bland annat Bill Evans Waltz for Debbie på svenska och Farfars vals.

Torsdagen presenterade också Ciwan Haco ensemble en något frånvänd jazzmusik av världsmusikkaraktär med förutom Haco sång, Joakim Tromark trumpet och Rasmus Diamant bas, båda vanligtvis hemmahörande i Sandviken Big Band. Mahir Lazgin spelade synt och Peter Diamant slagverk. Därefter Kristian Persson egenartade musik av popjazz med stänk av soul.

På fredagen startade sedvanligt Sandviken Big band och i år var det gästsolisten Nils Landgren som visade upp hela sin formidabla teknik på trombonen. Repertoaren var utsökt. The Nearness of You var riktigt bra liksom I’ve Got You Under My Skin. Man spelade Tommy Dorseys signatur I’m Getting Sentimental Over You mycket bra men man missade att berätta att den på sin tid så populäre Tommy Dorsey skulle ha fyllt 100 år i år om han levat. Nils Landgrens sångröst har en mycket personlig framtoning och han har verklig känsla för bra melodier.

Sånggruppen Stockholm Voices sjöng finstämt och bra och Manhattan Transfer torde vara deras förebild. Gruppen med Gunilla Törnfeldt, Maria Winther, Jacob Sollevi och Alexander Lövmark inledde sin avdelning med Gigi Gryces fina komposition Social Call. Sedan gick det av bara farten. Den ena pärlan efter den andra och de vi minns bäst var Louis Primas Sing Sing Sing. Man hade också fint komp i Daniel Tilling piano, Svante Söderqvist bas och Calle Rasmusson trummor. Som extra krydda förgyllde saxofonisten Klas Lindquist det hela med ypperliga soloinslag.

Bangens bästa inslag var den fenomenala gruppen Ecaroh. Horace baklänges. Alltså en hyllning till pianisten Horace Silver (1928–2014). Sandvikens egen Nils Janson på trumpet, vältalige Björn Jansson tenorsax, Carl Orrje piano, Kenji Rabson bas och Daniel Fredriksson trummor. Som sig bör inledde gruppen med just Silvers komposition Ecaroh. Ur den digra kompositionsfloran finns det en hel del att välja av. Vi fick höra Senior Blues, Strollin’, Tokyo Blues och den snabba Room 608, Björn Jansson hade ett fantastiskt bra solo i Filthy McNasty och i Nils Jansons fina trumpetsolon märktes faktiskt influenser av Kenny Dorham och kompet smälte bra in. Horace Silver skulle nog ha blivit glad om han hört sina kompositioner så här briljant framförda. Ändå saknade man The Outlaw och Silvers mest berömda komposition The Preacher som var så populär att Siw Malmkvist sjöng in den på svenska under namnet Jazzbasillen. Senare på fredagen blev det musik av helt annat slag när Dirty Loops hårdföra rockjazz tog sin början. Tekniskt drivet med hög volym.

Lördagen inleddes redan på eftermiddagen med pianisten Lars Jansson som solist med Gävleborgs Ungdoms Big Band (GUBB) Under ledning av Bertil Fält och han får verkligen bandet att lyfta och klinga väl. Bangengeneralen Peter Fredriksson hyllades också på scenen en hel skrälldus medarbetare som under 25 år sett till att Bangen fungerat.

Därefter var det dags för lördagens begivenhet Bernt Rosengren kvartett utökad med tenoristen Krister Andersson. Som sig bör inledde man ett ”tenor battle” med Blues Up And Down och därefter en rad standards som Alone Together, What’s New, My Shiny Hour och How Deep Is The Ocean. Det var inte utan att de båda tenoristerna hetsade varandra tidvis och kompet Daniel Tilling, piano, Hans Backenroth bas och Bengt Stark trummor skötte sig utmärkt.

Bobo Stenson svarade för den svåra och aningen ovana formen av jazz som betecknas som ”freeform”. Publiken tycktes ändå uppskatta den spontana uppfinningsrikedom som präglade hela trions avdelning. Stensons pianoklink, Anders Jormins malande bas och Jon Fälts accentuerande trumrytmer vävde som en matta av toner och infall. Unikt i sitt slag.

Mot slutet av den 25-åriga Bangen spelade Kristin Korb och därefter Lisa Lystam. Korb sjöng och spelade bas mycket personligt. Dessutom hade hon ett obesvärat sätt att framföra sin musik både i ord och ton i sällskap av Steen Hansen trombon, Magnus Hjort piano och Snorre Kirk trummor.

Behaglig stämning blev det när Lisa Lystams gungande grupp gav sig i kast med låtar av genuin blueskaraktär.

Hela festivalen avslutades med Nils Landgrens egen grupp Funk Unit som förra året kunde fira sina 20 år. Söndagen ägnades åt Sandviken Small Band och en rad barnaktiviteter. Bangens organisatör Peter Fredriksson kände sig nöjd med festivalens tillströmning av hängiven publik.

Text och bild: Lennart Lundkvist