Hänförande och medryckande kubasväng med Roberto Fonseca

Text: Maria Sandblad Foto: Patrik Sandberg

Roberto Fonseca & La Gran Diversión, Kulturhuset, Stadsteatern, 26 november 2024.

När mörkret är som mörkast kommer ljuset från Väst! Från Kuba, som inte bara har havet, värmen och palmerna, utan även gratis musikerutbildning och flest musiker per hundra invånare i världen! Som gett oss så många av musikhistoriens stora – Benny Moré Ibrahim Ferrer, Bebo Valdéz.

En av de allra största idag är Grammy-nominerade pianisten Roberto Fonseca från en musikerfamilj i Havanna, som tog över Havannas Jazzfestival som 15 åring, och tio år senare pianostolen efter Ruben Gonzales i Buena Vista Social Club. Som turnerat över hela världen, och spelat med kubanska och internationella legender som Omara Portuondo, Cigala och Wayne Shorter. Som har nio album, en Grammy-nominering och en fransk kulturmedalj i bagaget, och som låter sin klassiska skolning leka ihop sig med jazz, Chopin med Oscar Peterson, kubansk musik och afro-element – till ett fyrverkeri av Kubas rytmer och romantiska själ,  och med sin homage till den kubanska musikens Golden Era fick hela Kulturhuset att lyfta – från första ackordet, till extranumret två timmar senare!

I sin typiska jazzhatt och välsittande väst, med en air av äventyr och raffinemang, intar Fonseca scenen med sex spänstiga musiker – tre blåsare, trummor, slagverk och bas, uppbackade av filmklipp från klassiska kabarén Tropicana, jazzklubbarna och musikerna som skapade Kubas och Havannas odödliga sound på 40 och 50-talet.

”La Gran Diversion”, heter projektet, där den kubanska musikskatten hyllas och sveps in i kärlek, och Fonseca inleder direkt med en kaskad av energifyllda salsagångar. Tillsammans med Ariel Vigo, Jimmy Rafael, Yuri Hernandez, Felipe Cabrera, Ruly Herrera och Andres Coayo, fyrar han av en veritabel trestegsraket i en enda urladdning, som bara fortsätter och lyfter, och tar med oss alla som står framför scenen till – himlen kanske…?

Klassiska Golden Oldies dominerar, som Mani Mambo och No llores mas. Och plötsligt smyger sig  Hey Jude in, som om den alltid spelats nere vid havet vid Malecón, och rullar vidare genom Fonsecas kaskader, jazziga småplock och medmusikernas närmast extatiska samspel att försvinna i en utflykt i klassiske mästaren Cervantes vemodiga pianotoner, som från en springbrunn. Som fortsätter till Santerians helgon Changó och Ochún, och någonstans dyker förstås tryckarnas tryckare Besame mucho upp, och slår armarna om oss i en i en omfamning man aldrig vill ska ta slut. Slagverkaren Coayo lossar på slipsen och drar loss i ett halsbrytande solo, efter kommer musikerna, en efter en – ”Your joy, our pleasure”!

Fonsecas mellansnack lågmält, retsamt – och kärleksfullt; precis som musiken en inbjudan till en annan, lyckligare dimension. ”Släpp loss och dansa nu”, säger han mot slutet, ”It´s now or never”. Och vi gör förstås som han säger, ingen står still, världen glömd och alla ger allt i Baila mulata, både på scenen och framför.

”Min (Kubas) kultur är stark och mångskiftande. Det finns så mycket liv här, så mycket musik. Vi är verkligen rika, har Fonseca sagt i en intervju. Och jag tror att alla vi som var där håller med!

Annonser
Annonser
array(13) { [0]=> int(55710) [1]=> int(55615) [2]=> int(50803) [3]=> int(55408) [4]=> int(54566) [5]=> int(55403) [6]=> int(55619) [7]=> int(55813) [8]=> int(55558) [9]=> int(55316) [10]=> int(51323) [11]=> int(55850) [12]=> int(55369) }