Tveksam ensemblepremiär för fyra vokala jazzsolister

En kvartett var för sig utmärkta vokalartister blir inte automatiskt en förträfflig sångensemble. Vilket besannades när den nybildade gruppen Jazz Vocal Unit begick premiär på Skansens Sollidenscen inför en jättepublik med tusentals välvilligt sinnade åhörare.

Bakgrunden var att den meriterade sångmaestron Svante Thuresson hade intresserat den alltmer välsjungande trumpetaren Peter Asplund: Vad sägs om en sånggrupp i stil med legendariska ensemblen Gals and Pals? Trumpetare Asplund med pågående vokal utveckling på karriärstegen tände direkt. Vad kunde därefter vara lämpligare än att Svantes sångkompis Viktoria Tolstoy involverades, liksom Peters vokala partner Vivian Buczek.

En förträfflig idé, som tyvärr visade sig fungera tveksamt i realiteten.

En av jazzens allra främsta poänger är möjligheten att med få eller inga repetitioner förmå en ensemble att både svänga och klinga fullt godtagbart. Att åstadkomma sammalunda med fyra profilstarka sångröster är en annan femma. Om man, som dessa fyra icke kommersiellt tänkande artister, dessutom sätter den konstnärliga ribban väldigt högt och presenterar den gemensamma sången med genomgående intrikata arrangemang på kända låtar, ja då blir det förstås ännu svårare att nå ett toppresultat redan i premiären.

Sålunda inledde Jazz Vocal Unit debuten inför fullsatta bänkrader på Solliden med en supersnabb version av den knixiga och sällan sjungna standardlåten Cherokee. Ribban låg som sagt högt och gruppen rev i första försöket. Av den homogena klang som karaktäriserar en vokalensemble hörde jag inget. Inte heller den speciella kick som snabbtungade jazzvokala grupper framkallar när sångtexten trillar fram unisont och tajt.

Helt sant är att Jazz Vocal Unit inte är vare sig legendariska Gals and Pals eller Manhattan Transfers eller för den delen New York Voices. Nej, men det är trots allt fyra av våra främsta sångsolister som står på scen för att bjuda publiken högklassig vokalensemble. Alltså vill jag inte skygga för att ge dem hård kritik. Hade de väntat med premiären och jobbat bra mycket längre i repetitionslokalen skulle resultatet säkerligen låtit mycket bättre.

Ännu en förklaring till det klena resultatet var att Svante Thuresson, som han sa, hade tagit med sig några objudna gäster i form av halsvirusar. Att ställa in en så här uppmärksammad premiär på grund av halsont är svårt. Att skaffa vikarie helt omöjligt. Alltså sjunger man. Duoversionen av Time After Time, som Svante gjorde tillsammans med Viktoria, framförde de för några veckor sedan vid jazzfestivalen Bangen i Sandviken. Då fanns magi i sången. Denna gång icke.

Dags för Peter Asplund och Vivian Buczek att visa upp sig som duo. Peter introducerade melodin The Way You Look Tonight genom att tala om drottningen av scatsång, Ella Fitzgerald. Varpå duon besynnerligt nog genomförde h e l a melodin som scatsång. I min värld är ordlös sång ett komplement till den textsatta melodin, helt enkelt en utsmyckning och färgsättning. Absolut inte själva huvudsaken.

Trion bakom Jazz Vocal Unit hade en dag på jobbet som de kan vara helt nöjda med. Rasmus Kihlberg har ett underbart välbalanserat sätt att ge puls och frånskjut från sin trumstol. Medan Mattias Svenssons bas har den där osvikliga känslan av walking, som får musiken att liksom flyta framåt. Claes Cronas pianospel var som alltid fyllt av energi och läckra passager. Men visst led man med den gode Claes när flygeln under konserten alltmer pajade i diskanten. Vissa tangenter var mot slutet i stort sett ospelbara.

 När Viktoria Tolstoy tog sig an Ray Charlesklassikern Hallelujah I Love Him So med enbart Mattias Svenssons tunggungande basfiol infann sig den sköna känslan av något helgjutet och självklart. Den icke notläsande Viktoria har någonstans en inbyggd dator som blixtsnabbt analyserar harmonierna, likaväl som en pulsgenerator som får henne att hålla rytmen levande, oavsett vilka taktförskjutningar hon ägnar sig åt.

Vivian Buczek har inte samma medfödda gåva och när hon ger sig på Billy Strayhorns bråddjupsvackra Lush Life går det inte alls lika bra. Möjligen hade det låtit bättre om hon transponerat ner sången något tonsteg. När de höga tonerna låter så pass ansträngt måste man hissa varningsflagg. Vivians soloversion av Social Call fungerade desto bättre, där hon även fick utrymme för sin sångmässiga frejdighet. Tjejernas gemensamma satsning på melodin Invitation var godkänd, men jag får ingen känsla av att deras framtid är att sjunga duetter.

När Peter Asplund kliver fram och ställer frågan om någon har sett Miss Jones, då svänger det till rejält. Peters sång blir allt bättre och hans förmåga att attackera melodin bär starka spår av hur han indelar på sin trumpet. Likt en nutida Chet Baker, fastän sångmentorn i Peters fall tydligt är Mel Tormé.

Att Svante Thuresson inte framträdde som solist under konserten berodde förstås på de där objudna virusarna.

I stället avrundar kvartetten med tre var för sig intrikata melodier, Sad Young Men, It´s All Right with Me och Basin Street Blues. Alla ambitiöst arrangerade för fyra stämmor med den högt lagda ribban som beskrevs inledningsvis.

Säkert är att projektet Jazz Vocal Unit kan utvecklas. Fler repetitionstimmar och fler konserter, gärna i mer intim miljö, kommer att vara till stor nytta.

Men att det är fyra i grunden profilstarka sångröster som ska förenas till en homogen och egaliserad körklang, det problemet kommer att kvarstå.

Text: Leif Domnérus    
Foto: Nilla Domnérus