Isabella Lundgren lyste starkt på Konserthuset

Isabella Lundgren – Somehow life got in the way
Konserthuset, Stockholm, 26 februari 2016.
Isabella Lundgren vo, Carl Bagge, p, Niklas Fernqvist b, Daniel Fredriksson dr, Peter Asplund, vo tpt, Dicken Hedrenius tbn, Robert Nordmark ts, Joakim Milder ts, Nordiska Kammarorkestern, Mats Hålling dirigent.

Isabella Lundgren blev som bekant 2015 års vinnare av Orkesterjournalens pris för bästa jazzalbum, Gyllene Skivan, för Somehow life got in the way. Ett pris hon delade med Daniel Karlsson Trio och albumet Fusion for fish.

Exakt detta album, från början till slut, står på programmet när Isabella Lundgren framträder på Konserthuset. Ett utsålt konserthus, bör tilläggas, Isabella Lundgren har ju på ganska kort tid gjort en formidabel karriär och får idag betraktas som en av våra största, och mest personliga, jazzvokalister.

Den enda avvikelsen, bortsett från att jazzmusik aldrig är riktigt densamma från gång till gång, är att hon lagt in ett i sammanhanget mer lättsamt medley, kallat Hurrah for love, innan paus. Det framför hon tillsammans med Peter Asplund, som förutom att vara hennes skivbolagschef och producent också varit något av en mentor för henne. I only have eyes for you och Just you, just me är två av de jazzstandards på ämnet lycklig kärlek som de skyndar sig igenom. Det är snyggt gjort och Peter Asplund framstår återigen som den kanske bästa crooner av traditionellt snitt vi har i det här landet. Svante Thuresson får faktiskt hacka i sig det, hur hårt det än må vara att bli omsprungen av en trumpetare.
Peter Asplund är förstås med på Somehow life got in the way och har dessutom skrivit titelspåret och den tjusigt suggestiva That’s just the way I am.

Med Mats Hållings fantastiska arrangemang – som på ett helt ljuvligt sätt får den att låta som en exotica-klassiker från sent 50-tal (den hade gärna fått kryddas med bongos och exotiska slagverk) – och Asplunds effektivt lågmälda trumpetsolo blir det till en av flera höjdpunkter.

Vi bjuds fler gästspel: Dicken Hedrenius spelar ett snyggt trombonsolo i Ac-cent-tchu-ate the positive, Robert Nordmark gör en tuff insats på tenor i Down with love och Joakim Milder är sedvanligt smakfull i Why was I born, också han på tenor. Samtliga medverkar på albumet, det här är ju en bokstavstrogen konsertversion.

Isabella Lundgren själv är, förstås, lysande rätt igenom hela konserten. Hennes eftertänksamma inlevelse och närvaro är den stora grejen, tonsäkerheten, fraseringen och tajmingen får vi på köpet. Hon har fört in ett allvar på den svenska jazzscenen samtidigt som hon blivit något av en förbindelselänk mellan samtiden och den tidlösa amerikanska sångboken.

Isabella Lundgren känner in varje konsertsituation, varje publik, och är inte rädd för ett långsamt tilltal. På Konserthuset lotsar hon oss igenom skivans tematik, vilken alltså är livet självt, och börjar med att läsa upp den text som finns tryckt i cd-häftet. En text där hon resonerar kring livets obönhörlighet och illusionen att vi kan skaffa oss kontroll över livets olika skeenden.

Möjligen uppehåller hon sig lite för länge vid presentationer av hennes medspelare. Men det gäller i princip alla jazzartister: musiker ska nämnas vid namn och hyllas mångordigt, så är det bara.

Själv vill jag hylla Nordiska Kammarorkestern som under Mats Hållings ledning gör ett mycket bra jobb såväl på egen hand som i samarbete med Isabella Lundgrens trio (Carl Bagge, piano, Niklas Frenqvist, kontrabas, och Daniel Fredriksson, trummor).

Mats Hållings arrangemang är ofta både smäktande och stringenta. Det allra bästa exemplet på det är den formidabla versionen av Jerry Hermans If he walked into my life som förvandlar en romantisk jazzstandard till ett stort och ödesmättat drama med återkommande rysningsframkallande crescendon.

Dan Backman