Inspirerat och mångfacetterat på jazzfestivalen i Trondheim

Trondheim Jazz Fest, 10-15 maj, Trondheim, Norge

Trondheim är Norges tredje folkrikaste stad och har ett vibrerande studentliv. På 70-talet startades exempelvis här en akademisk jazzutbildning, som numera heter Jazzlinja och på ett innovativt sätt bedriver institutionella jazzstudier.
Den 34:e upplagan av stadens jazzfestival, bjöd på ett brett program för alla smakriktningar. Stadens jazzfestival hette först JazzMazz (1979–1994). 1994 bytte man namn till Jazzfest och är centrerad kring Jazzprogrammet vid NTNU. (Norges teknisk-naturvitenskapelige universitet.

Olavshallen, Samfundet och Dokhuset var några av de centrala spelarenor där konserter, clinics och artistsamtal ägde rum. Övriga spelarenor låg på behagligt gång eller cykelavstånd från varandra och konserterna överlappade varandra dessbättre vid bara några få tillfällen.

Jan Garbareks (född 1947) karriär sträcker sig nu över sex decennier. Garbareks särpräglade stilistiska svävande ton på både tenor, alt – och sopransax – sträng, eterisk, klagande men tätt kontrollerad – blev en integrerad del av det så kallade ECM-soundet. På ett i närmast utsålt Olavshallen framträdde Garbarek med sina samarbetspartners sedan flera år: tyska pianisten Rainer Brüninghaus, indiska slagverksoraklet Trilok Gurtu och brasilianska elbasisten Yuri Daniel. Programmet var varierat, dock innehöll det inget nykomponerat utan byggde på Garbareks omfattande och redan inspelade repertoar. Under den drygt två timmar långa konserten fick vi mestadels lyssna till den etnofusion som färgade Garbareks 90-tal.
Mycket av materialet var uppdelat i svitform och bland det igenkännbara märktes låtar som Margjit, Grisilla, Ralph Towners Saunter och Pan. Garbareks spelstil är fortfarande sparsmakad men balanseras samtidigt av hans varma ton. Materialet är komponerat in i minsta detalj men ändå finns stort utrymme för improvisation i det hymnlika nyansrika melodiflödet. Brüninghaus smyckar klangbilden rutinerat och visar stor lyhördhet för gruppens olika stämningar. Solide Daniel har en mer underordnad roll men får stundtals stå i strålkastarljuset med elastiskt basspel i Jaco Pastorius skola på sin bandlösa elbas. Gurtu får stort utrymme med längre soloutflykter. Tempot och lekfullheten höjs avsevärt i andra delen av konserten när Gurtu ökar takten med sina pulserande intrikata slagverksserier och skapar utrymme för Garbareks mer expressiva fraser då saxofonisten stretchar ut på tenoren med ett mer fritt vokabulär. När Garbarek låter sin krökta sopransax vila för en stund och trakterar tenoren blir det genast mera must och märg. Konserten rundas av med klassikern Nu Bein där bandledaren trakterar sin sälgflöjt, där inre bilder av norska fjordlandskap målas fram och som extranummer bjuds vi på en mäktig version av den meditativa Pygmy Lullaby från 1996 års Visible Word (ECM).

På intima Dokhuset kunde en finstämd konsert avnjutas med franska sångerskan Cyrille Aimée med en kvartettformation.  Aimée bjöd på en mångfacetterad repertoar som spände från egenkomponerat över Django Reinhardt-doftande gypsy jazz till jazzstandards och covers av namn som Stevie Wonder, Steven Sondheim och Sidney Bechet. Med stor närvaro, tonsäkerhet och med en osviklig tajming sjöng Aimée på både franska och engelska, vilket gav konsertupplevelsen extra bredd och djup. I flera låtar bjöd även sångerskan på inspirerad scatsång. Kontakten med publiken var hela tiden tät och omedelbar. (läs en längre  intervju med sångerskan i kommande nummer av JAZZ)

TJF sätter årligen ihop beställningsverk, bland dem märktes Elisabeth Lid Trøen New Paintings of Jazz, ett samarbete med Vossa Jazz och Oslo Jazz Festival. Erlend Skomsvoll Ettertankens mässa, med Hildegunn Øiseth och TSO-kören. Espen Berg Water Fabric, i samarbete med Mai Jazz och Oslo Jazz Festival och ett verk av Håker Flaten & Nilssen Love´s Guts & Skins Octet i samarbete med Nasjonal Jazzscene och Maijazz.

Den sistnämnda konserten på Dokhuset med basisten Håker Flaten och slagverkaren Paal Nilssen Love i en oktettformation med trumpetaren Magnus Broo, slagverkaren Johan Holmegaard, saxofonisterna Signe Emmeluth, Hanne De Backer, klarinettisten, vokalisten Isabelle Duthoit och pianisten Alexander Hawkins bjöd på en fängslande, kontrastrik spelning som presenterades i svitform. Lågmälda stunder växlade reptilsnabbt med kakofonisk, utforskande spräckjazz.  Samspelet var nyanserat, särskilt duellerna mellan Hawkins resoluta uppfinningsrika tontidoder piano, Flatens mullrande bas och Emmeluths vindlande saxutflykter samt Broos expressiva trumpetlinjer. Flaten och Nilssen Love fungerade som pulserande kraftkälla (båda har ju samarbetat länge i numera nedlagda Atomic och The Thing) lät varje solist undersöka tematiken i verket för att ögonblicket senare lösas upp i flerstämmig, fri form.

Kul ny bekantskap för mig var norska saxofonisten, kompositören Elisabeth Lid Trøen (född 1992) som bjöd på infallsrik jazz med sin kvartett på Dokhuset. Verket New Paintings of Jazz som uruppfördes är djupt rotat i bopens kölvatten men stöpt i en modern form. Lid Trøen spelade sammanhållet men samtidigt rörligt, de melodiska ramarna utmanades men förblev ofta intakta. I de mer expressiva styckena fanns också John Coltranes ande närvarande, som i hennes Mrs Big City. Angenäm stämning skapades även i hennes finstämda Travel Song då hon växlade till altflöjt.

Ett helt annat temperament färgade pianisten, kompositören Espen Bergs (Trondheim Jazz Orchester) sofistikerade, måleristiska svit Water Fabric. Raffinerat och suverän orkestrering av bandledaren i en sextettformation där bland andra trumpetaren Hayden Powell ingick.

Erlend Skomsvoll pigga, lekfulla känsla för melodier har varit genomgående framträdande i tidigare projekt jag hört honom i som med Chick Corea och Trondheim Jazzorkester. Uruppförandet av verket Eftertankens Messe i ett samarbete Med Tso-Koret och med Hildegunn Øiseth som trumpetsolist var inget undantag där körens klang och dess möjligheter utforskades under en gripande konsert i Vår Frue Kirke.

På rustika spelarenan Samfundet hördes Svensk-finsk-tyska kvintetten Koma Saxo med basisten Petter Eldh, saxofonisterna Jonas Kullhammar och Otis Sandsjö på tenor, Mikko Innanen på alt- och barytonsax och trumslagaren Christian Lillinger. Materialet som spelades var en mix från bandets hittills tre utgivna skivor på finska We Jazz-etiketten. Central ingrediens på skivorna är det kollektiva uttrycket, det collageartade, kompakta, live likaså men här skapas ett ännu mer obundet, mångskiftat uttryck där det fritt experimenterade är ledord. Eldh och Sandsjö fungerar främst som katalysatorer.  Upprepade melodifragment och teman broderas som Kullhammar och Innanen hakar på, medan Lillinger växlar rastlöst mellan olika knixiga beats.  Kullhammars sprudlande Fanfarum For Komarum (en cover på en Nacka Forum-låt) blir mest minnesvärd från bandets helgjutna Trondheim-spelning.

En kollektiv orientering i speluppläggen uppenbarade sig även under konserten med Göteborgsbaserade Klabbes Bank på källarklubben Trykkereiet.  Motor i sextetten är bandledaren Klas-Henrik Hörngren som byggde upp klangbottnar, ljudlandskap och loopar med sina syntar och controllers assisterat av Jacob Öhrvall (bas, gitarr) och Martin Öhman (trummor, elektronik) och blåssektionen Thomas Backman (altsax, klarinett, flöjt), Pontus Hedström (altsaxofon, klarinett, flöjt) samt Kristoffer Alehed (trombon). Instrumenten är tätt integrerade med varandra och skapar en suggestiv atmosfär. Musiken drar åt alla möjliga håll, men är ändå homogen.  Dystopiska och filmiska stämningar skapas när Klabbes filtrerar sin jazz med postrock, konstmusik och kanske framför allt electronica.

Annat hörvärt jag hann insupa under min tredagarsvistelse i staden var vitala spanska flamencojazzbandet Los Aurora, amerikanska gitarristen Lage Lund i en bop-orienterad kvartettformation ledd av saxofonisten Petter Wettre, och jazzavantgardisterna Synesthetic 4 med sin polyrytmiska, kraftfulla Oliver Messiaens inspirerande harmonik.

Ånyo visade den mångåriga konstnärliga ledaren Ernst-Wiggo Sandbakk upp ett mångfacetterat program där de konstnärliga intressena gick före de kommersiella. Vi ser redan nu fram emot festivalens 35-års jubileum!

Text: Patrik Sandberg. Foto: Arne Hauge